Varför klimathotet är så allvarligt

En riktigt rolig bild, som kan tyckas förmedla en riktigt klok tanke.  Men den bygger förstås på det högst tveksamma antagandet att en omställning från fossila bränslen till ”grön” energi varken för med sig några kostnader eller risker, utan bara en rad fördelar, som vi inte kan få på annat sätt.

Mycket talar för att det är tvärtom, att det verkliga hotet inte kommer från klimatet, utan från klimatagendan.

Om klimathotet bara bygger på datamanipulation och forskningsfusk står vi i själva verket inför ett gigantiskt slöseri med resurser till ingen nytta, istället för att lösa världens riktiga problem, och att den enda energiform som faktiskt visat sig kunna skapa ”en bättre värld” med välstånd, hälsa, friska barn, rent vatten och oberoende ”etc etc” avvecklas helt i onödan, utan realistiska alternativ.

Men om man nu ändå är osäker på vad som är sant frestas man kanske att tycka att det trots allt är klokast att vidta åtgärder ”för säkerhets skull”? Det är som att teckna en försäkring mot risken för att det trots allt visar sig att en klimatkatastrof är på väg, oavsett om den är orsakad av oss eller inte? En försäkring som gott kan få kosta en del, eftersom ”vi bara har en jord”.

Sanningen är dock att de åtgärder som världens länder kommit överens om hittills kommer att vara helt betydelselösa, och inte påverka den globala medeltemperaturen mer än ytterst marginellt. Det hyllade Parisavtalet beräknas bara medföra att 0,05°C uppvärmning förhindras, givet att alla länder håller avtalet. Skulle det förlängas ända till 2100 handlar det om 0,17°C:

Givet den officiella bilden av koldioxidens betydelse för klimatet skulle i princip all användning av fossila bränslen behöva avbrytas omgående. I själva verket är det mycket tveksamt vilken effekt det skulle ha på klimatet, men det skulle med största säkerhet leda till en mänsklig katastrof och bli slutet för den positiva utveckling även fattiga länder har börjat se de senaste 50 åren.

Jag har respekt för försiktighetsprincipen – jag har självklart försäkrat min lägenhet, min vespa och till och med min sons dvärghamster. Men ingen kan försäkra sig mot alla risker över noll, utan vi tar givetvis hänsyn till helhetsbilden och uppskattar både risker och kostnader med olika alternativ. Ingen skulle köpa en bilförsäkring som kostar mer än själva bilen och som bara betalar ut en bråkdel om bilen brinner upp, och bara om den gör det på en söndag.

Man ska förstås inte ruinera sig på försäkringar, särskilt inte om de inte betalar ut ens en bråkdel av värdet samtidigt som självrisken är mångdubbelt högre. Då finns det bättre saker att investera i.

Klimatöverenskommelsen handlar om många hundra miljarder dollar per år, som istället kunde satsas på att lösa verkliga och akuta problem: fattigdom, tillgång till rent vatten, hälsovård, elektrifiering, bostäder, kommunikationer, utbildning, industrialisering osv – inte minst miljöproblem.

Men den som använder försäkringsargumentet får vara beredd på att det kommer att krävas enormt mycket större uppoffringar än Parisavtalet om koldioxidhalten ska kunna sänkas till nivåerna före 1950, och samtidigt ta risken att det antingen inte ger någon effekt, eller ger effekt och vi verkligen får tillbaka det förindustriella klimatet – som ju inte direkt var idealiskt utan tvärtom bistert.

Det finns faktiskt en inte helt försumbar risk att det blir kallare oavsett vad vi gör. Även om nästa stora istid lär dröja, så talar de naturliga klimatcyklerna för att vi kan stå inför en ny ”liten istid”, och ett stort vulkanutbrott kan när som helst orsaka flera år av kyla och minskad solinstrålning. Det är ingen tvekan om att ett kallare klimat för med sig minst lika stora risker som en uppvärmning – i själva verket dör 20 gånger fler människor av köld än av värmeböljor. Sol-, vatten- och vindkraft är knappast lämpliga energisystem för att möta den utmaningen, och biobränslen kommer vi inte heller att vilja – och kunna – odla om det blir svältkatastrofer till följd av missväxt och skenande livsmedelspriser på grund av ett kallare och torrare klimat – och dessutom en lägre koldioxidhalt som ger minskade skördar på en allt mindre areal.

Varken Sverige eller världen i övrigt har idag någon beredskap alls för ett sådant scenario.

Vi borde använda resurserna till att säkra världens samhällen mot alla typer av tänkbara klimatkatastrofer, oavsett vad de beror på. Och då är fossila bränslen det överlägset bästa alternativet, vare sig det blir varmare eller kallare eller om vädret bara fortsätter att variera som det gjort historiskt.

Fossila bränslen är, för överskådlig tid, helt överlägsna när det gäller att göra samhällen säkra för väder- och klimatutmaningar, vare sig det handlar om stormar och översvämningar eller torka och skogsbränder.

Ingen behöver förvånas över att Haiti drabbas mycket hårdare av orkaner och jordbävningar än grannen Dominikanska republiken:

I hela världen saknar över en miljard människor tillgång till elektricitet:

Billig och tillförlitlig energi – läs: fossila bränslen – är liktydigt med bland annat rent vatten, värme när det är kallt, svalka när det är varmt, hus som skyddar mot vädrets makter, belysning, elektrisk spis, kylskåp, tvättmaskin, transporter, kommunikation, media, arbetstillfällen, modern sjukvård, livsmedelsförsörjning och, inte minst, bekvämare, intressantare och längre liv. Dessutom används olja och naturgas till mycket mer nyttigheter än energi – till exempel kläder, mediciner, gödning och plaster.

I takt med att människans utsläpp av koldioxid från förbränning av fossila bränslen ökat har alla parametrar för välstånd och livskvalitet också ökat:

Befolkningsökningen, som under 1900-talet beskrevs som ett hot om en ”befolkningsexplosion”, har planat ut när människor får det bättre, trots att barnadödligheten minskat och människor lever allt längre:

Idag föds det inte längre fler barn i världen än det dör människor. Skälet till att befolkningen ändå fortsätter växa är att den förhållandevis fåtaliga äldsta generationen ersätts av de tidigare folkrika generationerna när de dör. Det blir allt fler äldre, och på många håll allt färre yngre.

Det har blivit uppenbart att fattigdom inte beror på överbefolkning, utan att överbefolkning är en följd av fattigdom. I takt med att jordens befolkning fått det bättre tack vare modern teknologi driven av fossila bränslen har också befolkningsökningen avstannat. Alla rikare länder har idag negativ befolkningsutveckling, och det är egentligen bara i Afrika som födelsetalen överstiger dödstalen. Men vi kan givetvis förvänta oss att det ändras där också när (om) levnadsstandarden ökar.

Idag dominerar vedeldning i många fattiga länder med sjukdom och död som följd:

Vedeldning leder till också till kalhuggning som till slut orsakar ekologiska katastrofer. Jämför exempelvis växtligheten i Haiti med Dominikanska republiken:

Vedeldning är också en viktig orsak till att glaciärer smälter i Himalaya – sotet gör att mer energi absorberas av snö och is.

Är sol- och vindkraft lösningen för Haiti?

Tyskland leder utvecklingen mot ”grön” energi i världen. Men eftersom man samtidigt har stängt sin (koldioxidfria) kärnkraft har man varit tvungen att kraftigt bygga ut sina kolkraftverk. Varför? Därför att energin från sol och vind är otillförlitlig och inte kan lagras. Vissa dagar kan de bidra med upp till 30 % av el-behovet, men oftast mycket mindre och ibland inget alls:

För att säkerställa konstant tillförsel av elektricitet krävs back-up, som kan sättas in när det behövs.

All teknik har nackdelar, men man kan inte bedöma en teknik enbart utifrån dess avigsidor. De flesta glömmer helt bort att väga in allt positivt som användningen av fossila bränslen ger oss. Sällan uppmärksammas heller det uppenbara att många av de problem som fanns på 1970-talet är lösta idag. Smogen hänger inte längre tung över våra städer, kolkraftverk kan renas och många farliga ämnen i avgaser elimineras. Allt är inte perfekt, men utvecklingen de senaste 50 åren borde vara uppmuntrande.

Hur ofta hör vi talas om nackdelarna med s.k. förnyelsebara energikällor, som naturligtvis varken är förnybara eller helt ”gröna” eftersom de kräver naturresurser, industriprocesser och transporter – och måste underhållas, repareras och skrotas?

Miljörörelsen ömmar för djur och natur, men bryr sig inte om de människor som får cancer av att arbeta med brytningen av det Neodymium som den ”gröna” energin behöver (satellitbild):

Men de tiger faktiskt också om de miljontals fåglar som dödas av vindkraftverk:

Än så länge kan inte de ”gröna” energikällorna konkurrera med fossila bränslen – bortsett från kärnkraften. Det är inte många som har råd med en Tesla idag, och övergången till koldioxidfri energi har hittills lett till kraftigt höjda elpriser – vilket givetvis drabbar de fattigaste hårdast.

Det är inget fel med teknikutveckling, och det finns kanske lösningar på en del av de här problemen, men det är oklokt att låsa fast sig vid vissa energiformer.

Och det är inte genom att motarbeta användningen av billiga, pålitliga, lättillgängliga och mångsidiga fossila bränslen som vi bäst bidrar till välstånd och klimatsäkerhet i världen. De mångmiljardbelopp som nu läggs varje år på en sannolikt helt onödig omställning av energisystemen borde mycket hellre användas till att ge människor tillgång till den livskvalitet, säkerhet och välstånd som ett industrialiserat samhälle med moderna bostäder och effektiva kommunikationer kan erbjuda.

Den billiga, pålitliga och mångsidiga energin från fossila bränslen har gjort det möjligt för oss att bygga samhällen som är betydligt säkrare för väder- och klimatkatastrofer. Statistiken för ”klimatrelaterade dödsfall” har sjunkit med 97% sedan 1900-talets början.

Istället för att göra klimatet farligt har alltså de fossila bränslena bidragit till att göra människan tryggare när stormar, torrperioder, översvämningar och skogsbränder härjar.

Naturen ger oss inte ett säkert klimat som vi gör farligt, utan ett farligt klimat som vi gör säkert. Hotet från klimatet är inte ett problem som orsakats av fossila bränslen, utan ett problem som fossila bränslen i stort sett har löst.

De fossila bränslena är inte heller på väg att ta slut. Tack vare mänsklig uppfinningsrikedom och ny teknik ökar reserverna snabbare än konsumtionen (enligt Alex Epstein på Center for Industrial Studies):

I samband med oljekrisen i början av 1970-talet började man varna för att de fossila bränslena skulle ta slut, och att vi därför behövde hitta förnyelsebara energikällor. Man talade om att vi skulle nå ”peak-oil”, dvs den maximala oljeproduktionen redan före år 2000, och därefter skulle tillgången på olja börja minska.

Men det har visat sig bygga på ett missförstånd av hur den mänskliga uppfinningsrikedomen fungerar, och vad en ”naturresurs” är. ”Naturresurser” är inte något som finns i en begränsad mängd, utan något som vi människor skapar. Det är inte en given ”kaka” som allt fler människor med allt större behov ska dela på, utan tvärtom en kaka som hittills har vuxit snabbare än både antalet människor och vår allt större efterfrågan. Man kan säga att den enda egentliga naturresursen är den mänskliga uppfinningsrikedomen.

Tvärtemot vad alla trodde har därför tillgångarna på fossila bränslen ökat betydligt mer än konsumtionen. Man hittar nya fyndigheter, och kommer åt nya fyndigheter med ny teknik. Nu kända reserver av fossila bränslen räcker i flera hundra år framåt. Det finns fortfarande stora mängder kol, och enbart Iraks oljereserver beräknas räcka i mer än 300 år. ”Med en produktion på tre miljoner fat olja per dag skulle det räcka i mer än 300 år. Dessutom har Irak enorma resurser av naturgas.” (SvD 2002-10-06)

Men innan dess är det inte omöjligt att ny teknik gjort ännu mer fossila reserver tillgängliga, och mer än sannolikt att vi hittat andra lika billiga, effektiva och pålitliga energikällor.

Faktum är att det också nybildas olja och naturgas, inte bara från organiskt material, utan även från det kol och väte som funnits i jordens mantel sedan jorden blev till. Det handlar om mycket större djup än för den kol, olja och naturgas som härrör från förhistoriska alger och andra växter, och i dagsläget är denna olja därför dyrare att utvinna. Men fördelarna med dessa bränslen kommer förstås att överväga tills ännu bättre och billigare energiformer konkurrerar ut dem.

Den teknologi som på senare år verkligen revolutionerat tillgången på fossil energi är s k Hydraulic Fracturing, populärt kallat Fracking som innebär att man kan utvinna olja och naturgas ur skiffer. Tekniken har faktiskt funnits sedan 1947, men har utsatts för mycket osaklig kritik när den börjat sprida sig numera – allt ifrån att den skulle leda till att vattnet i kranarna blir brandfarlig till att de kemikalier man använder skulle förorena grundvattnet – den påstås till och med att den skulle kunna orsaka jordbävningar. Filmregissören Josh Fox gjorde den kritiska filmen Gasland 2010, som dock avslöjades som grovt lögnaktig av Phelim McAleer och Ann McElhinney i den kick-starterfinansierade dokumentären Frack Nation året därpå.

Fossila bränslen består i huvudsak av kol och väte i en stark bindning, som bildats genom fotosyntes i växter och vissa mikroorganismer, som under hundratals miljoner år lagrats i sediment. Fossila bränslen är alltså ursprungligen solenergi som omvandlats till kolväten som kan användas som energikälla av både växter och djur. En biprodukt av fotosyntesen som är särskilt intressant för människor och djur är naturligtvis syre, men denna ”avgas” från växterna har istället lagrats i atmosfären.

Vid förbränning reagerar kolet och vätet med syre och bildar främst vatten och koldioxid – eller kolmonoxid vid ofullständig förbränning på grund av låg syrehalt – och den energi som bundit samman kol och väte frigörs explosivt som värme.

Tyvärr innehöll de gamla växterna också en del andra ämnen också, som svavel och kväve, som när de reagerar med syre bildar svaveldioxid, kväveoxid (som i sin tur bidrar till bildandet av marknära ozon), samt sot och tungmetaller, som har skadliga effekter på människor och miljö.

Men avgaserna från förbränning av fossila bränslen har blivit allt renare med åren tack vare ny teknik, men också beroende på att vi mer och mer övergått till att elda med naturgas (till exempel metan), som inte innehåller tungmetaller och mycket små mängder kväve och svavelväte.

I sin renaste form skulle fossila bränslen, dvs rena kolväten, vid fullständig förbränning enbart producera vatten och koldioxid (förutom värme), dvs ämnen som inte bara är helt ofarliga utan livsviktiga för livet på jorden.

Koldioxid och vatten – det är också de enda restprodukterna som uppstår när man eldar plaster med enbart långa kolvätekedjor, till exempel i PET-flaskor och plastkassar som är tillverkade av naturgas.

När koldioxid beskrivs som en luftförorening kan det vara värt att påminna sig om att denna gas har samma betydelse för växtlivet som syre har för alla djur som andas. Det är en fantastisk symbios som håller oss vid liv, där växter producerar det syre vi behöver, och vi producerar den koldioxid de behöver.

Och vi får naturligtvis inte bara syre från växterna, utan all vår mat, eftersom de utgör basen i hela näringskedjan. Genom fotosyntesen får vi också kolhydrater, och växten suger upp mineraler från jorden och producerar vitaminer och andra näringsämnen som vi och alla djur behöver.

Koldioxidhalten har varit betydligt högre på jorden under livets tidiga utveckling än den är idag. När de första primaterna utvecklades för mellan 55 och 85 miljoner år sedan var koldioxidhalten i atmosfären 3-5 gånger så hög som idag. Sedan dess har mer och mer kol bundits i kolsänkor, bland annat i form av kol, olja och gas. Faktum är att koldioxidhalten under lång tid varit farligt låg. Under 200 ppm får växter svårt att överleva, och de växer allt bättre ju högre halten är. I moderna växthus tillsätter man därför koldioxid mångdubbelt halten i atmosfären.

Den verkliga ”växthuseffekten” är att jorden har börjat grönska igen. Jorden har blivit grönare de senaste 30 åren, särskilt i extremt torra områden som västra Australien och Sahelbältet söder om Sahara:

Högre koldioxidhalt innebär inte bara att växterna får rikligare tillgång till denna livsnödvändiga och tillväxtbefrämjande gas, utan också att de behöver färre porer (stomata) i bladen för att fånga in den. Det betyder i sin tur att växten förlorar mindre vatten, och kan överleva i ett varmare och torrare klimat, blir motståndskraftigare mot gifter och kan frodas i näringsfattigare jordar.

Med stigande koldioxidhalt ökar förstås jordbrukets avkastning, så att miljontals fler människor kan äta sig mätta och färre behöver svälta och dö av näringsbrist. Även i det torra Sahelbältet. Koldioxid räddar liv.

Detta beror inte enbart på koldioxidhalten, utan också på effektivare odlingsmetoder, som dock i sin tur på olika sätt är beroende av fossila bränslen.

Att koldioxid har en avgörande betydelse för växters tillväxt och tålighet kan man visa i enkla experiment:

Det här vet alla som ägnar sig åt kommersiell växthusodling och pumpar in extra koldioxid, flera gånger högre halter än i atmosfären, för att det ska växa bättre.

Effekten av ökad koldioxidhalt ute i naturen ger inte självklart exakt samma resultat. Växter behöver mer än bara koldioxid för att växa bra, och med enbart ökad koldioxidhalt riskerar förstås näringsvärdet bli sämre.

Tidskriften Forskning och Framsteg hade 2012 en artikel (Ökad växthuseffekt ger sämre grödor) som ifrågasatte välsignelserna av en ökad koldioxidhalt i atmosfären baserat på studier som talade för att mer koldioxid bland annat kan leda till ett lägre innehåll av exempelvis protein, järn, zink och selen. Man pekar också på andra potentiellt negativa effekter, som att ett minskat vattenupptag av växterna kan leda till ökad avrinning och urlakning av jordar.

Det stämmer säkert – under vissa förutsättningar. Och letar man tillräckligt noga kan man hitta negativa aspekter på allt. Om det plötsligt börjar växa extremt bra får vi naturligtvis problem med ogräs och överbeväxning där vi inte önskar det, till exempel.

Men det negativa måste givetvis vägas mot det positiva, och alla negativa effekter är inte av en sådan art att de är omöjliga att hantera eller minimera. För att jordbruket ska kunna dra optimal nytta av en ökad koldioxidhalt i atmosfären krävs förmodligen, under vissa omständigheter, en del uppfinningsrikedom.

Plantor som växter mer och snabbare tar naturligtvis upp mer koldioxid ur atmosfären, men det betyder inte att de blir mer kolhydratrika. De tar givetvis upp den koldioxid de behöver, och växer bättre bland annat för att färre och mindre stomata gör att de förlorar mindre vatten.

Koldioxid gör växter mer tåliga, vilket betyder att det inte bara växer mer och snabbare utan att växtligheten också breder ut sig. Och om nu ökenspridning och skogsskövling är ett problem, så är ju återbeväxning något positivt. Öknar krymper och nya områden kan odlas upp, där näring som legat outnyttjad kan komma mänskligheten till nytta.

Det avgörande i den här frågan är dock inget av detta, utan om man ser en ökad koldioxidhalt i atmosfären som ett klimathot eller inte. Gör man det förbleknar givetvis allt som kan vara positivt med ökad växtlighet, och det framstår sannolikt som viktigt att betona allt negativt, så att inte människor börjar få för sig att vi kan fortsätta förbränna fossila bränslen som förut.

Tyvärr riskerar klimatalarmismen även att ta både resurser och fokus från andra miljöproblem, som dessutom på grund av koldioxidhypotesen riskerar att förklaras felaktigt, eftersom alla miljöproblem faktiskt inte beror på global uppvärmning. Den erfarne ekologen Jim Steele ger flera exempel på det i det här intressanta föredraget: Del 1, del 2, del 3 och del 4.

Klimatfrågan är också allvarlig för att den handlar om forskningens integritet och tilltron till vetenskap, medier och politiker. Rent etiskt har vi kanske att göra med ett formidabelt bedrägeri, som både riskerar att leda till stora politiska misstag och har skapat ett obehagligt tankeförtryck. Politiseringen och korruptionen av forskarsamhället riskerar att underminera den vetenskapliga metod som den västerländska civilisationen är byggd på.

En annan mycket viktig dimension, som jag ännu inte fördjupat mig tillräckligt i, är den som rör överstatlig makt och kontroll. I de allra rikaste kretsarna i världen vill man gärna se bildandet av en världsregering som styr över en global marknad, och ser ett globalt katastrofhot en användbar hävstång för att uppnå detta. Oljefamiljen Rockefeller har finansierat miljöorganisationer med detta syfte ända sedan 1970-talet. Det kan låta vackert med en världsregering, men om man tycker att EU har ett demokratiskt underskott så lär det bara vara en västanfläkt i jämförelse.

Sist, men inte minst, har klimathotet orsakat en utbredd oro, där barn världen över känner ångest över att vi håller på att förgöra livet på jorden. Vi tar ifrån barn och ungdomar deras framtidstro. Sannolikt helt i onödan.