Är det extremt varmt numera?

Det sägs att det är extremt varmt numera. Stämmer det?

I ett geologiskt perspektiv, säg de 65 miljoner år då däggdjuren utvecklats som mest efter dinosauriernas försvinnande, är det verkligen inte särskilt varmt idag – tvärtom. Sedan 50 miljoner år tillbaka har det blivit stadigt kallare, och vi lever nu i en de kallaste perioderna i jordens historia, om än i en tid av tillfälligt förhållandevis milt klimat (källa: James Hansen, NASA-GISS):

Primaterna, som skulle komma att utvecklas till människor, uppstod för 85-55 miljoner år sedan i en livsmiljö som var 10-15°C varmare än idag, med en koldioxidhalt på uppskattningsvis 1 000 – 2 000 miljondelar, jämfört med dagens drygt 400 miljondelar. Sedan dess åren har koldioxidhalten successivt sjunkit ner till 280 ppm för 150 år sedan, och närmat sig gränsen för vad växter klarar. 

Men den geologiska klimathistorien tyder i alla fall på att det verkar finnas ett samband mellan temperatur och koldioxidhalt. Frågan är vad som orsakar vad: Är det koldioxidhalten som driver temperaturen, eller är den en verkan av temperataturförändringar som orsakas av andra faktorer?

Upplösningen i de geologiska data som finns är dock för dålig för att svara säkert på den frågan. Vi måste zooma in.

De senaste 2 miljoner åren har jorden varit så kall att vi nästan hela tiden haft istid, avbruten av korta perioder med mildare klimat.

De senaste 400 000 åren

Under de senaste 400 000 åren har det varit fyra långa istider på ungefär 100 000 år vardera, med bara korta avbrott på några få tusen år.

Under tidsperioden 400 000 år kan man tydligt se att det finns en samvariation mellan koldioxidhalt och temperatur. Al Gores diagram från ”An Inconvenient Truth”, boken och filmen som gav honom både en Oscar och Nobels Fredspris, visar data från iskärnor borrade vid Vostok-stationen i Antarktis:

Koldioxidhalten och temperaturerna följer varandra nästan perfekt. Men sambandet är inte så självklart som det verkar.

I filmen antyder Al Gore att det egentligen ”är komplicerat”, utan att berätta på vilket sätt, och konstaterar sedan bara att ”när koldioxidhalten går upp, så går temperaturen också upp”, dvs att det är koldioxiden som orsakar temperaturförändringarna.

Men då glider han förbi ett viktigt problem med den slutsatsen: Två faktorer kan samvariera av olika skäl – den ena kan orsaka den andra, eller båda orsakas av något annat, eller så är sambandet bara tillfälligt.

En närmare analys av visar att förändringarna av koldioxidhalten kommer långt efter förändringarna av temperaturen:

Det betyder ju att det knappast kan vara koldioxidhalten som styr temperaturen, utan snarare temperaturförändringarna som påverkar koldioxidhalten? Hur kan det sambandet tänkas se ut?

Ett varmare klimat tycks leda till högre koldioxidhalt i atmosfären, inte tvärtom. Och när klimatet blir kallare sjunker koldioxidhalten igen. En förklaring är att varmt vatten kan absorbera mindre koldioxid än kallt. När haven kyls tar de upp koldioxid från atmosfären, som avges när haven blir varmare.

Men varför ändras temperaturen?

Det finns en tredje faktor som visat sig ha den avgörande betydelsen i det här sammanhanget – nämligen de förändringar av jordens lutning och bana runt solen som kallas Milankovich-cykler.

Jordbanan runt solen är till exempel ibland rundare och ibland mer oval, vilket har betydelse för hur mycket energi som jorden tar emot. Milankovich-cyklerna samvarierar på ett slående sätt med både temperaturen och koldioxidhalten de senaste 400 000 åren, vilket inte lämnar så mycket att undra över när det gäller orsakssambanden mellan dessa tre faktorer (efter bl.a. Muller et al, 1997 och Pettit et. al., 1999, skalan går från höger till vänster):

De varmare perioderna mellan istiderna varar oftast bara några tusen år, så man kan undra om det möjligen är dags för en ny istid nu. Men det är det inte – förändringarna av jordbanans form runt solen har nämligen även en 400 000-årig cykel. Vi har turen att leva i en tid då jordbanan håller sig relativt rund även i den elliptiska fasen. Med hänsyn även till andra klimatcykler dröjer det antagligen 25 000 – 50 000 år innan det blir en djup istid igen. 

Att det är Milankovich-cyklerna som varit den yttersta drivkraften för de stora istiderna är inte kontroversiellt, utan har varit känt och vedertaget länge. Men Milankovich-cyklerna anses inte ha tillräckligt stark påverkan på jordens energibalans för att helt förklara växlingarna mellan istider och varmare perioder. Man kan däremot tänka sig att de små förändringar i temperatur som de orsakar sätter igång andra processer som förstärker effekten. När temperaturen börjar stiga börjar också is smälta, vilket minskar jordens albedo, och medför ökad avdunstning som frigör ytterligare koldioxid ur haven. Eftersom växthuseffekten är logaritmisk är den också kraftigast när halten av växthusgaser ökar från väldigt låga nivåer. Upptiningen av en istid förutsätter med andra ord ett samspel mellan en rad faktorer, varav utgasning av koldioxid från haven sannolikt är en. Förändringar av havstemperaturen sker dock långsamt, vilket förklarar fördröjningen mellan lufttemperaturen och koldioxidhalten.

Det är alltså fullt tänkbart att en extremt låg koldioxidhalt, nära noll, kan bidra till starten av en istid, och att en mycket liten ökning från en extremt låg nivå, nära noll, under vissa omständigheter kan bidra till den uppvärmning som tinar upp den.

Att temperaturen ändras före koldioxidhalten under de senaste 400 000 åren är med andra ord bara ett bevis på att det inte är koldioxidhalten som startar processerna, inte på att koldioxid saknar betydelse för luftens temperatur, framför allt inte vid förändringar till/från låga nivåer. Frågan är hur stor betydelse.

Titta noga på skalorna i grafen från Vostok igen:

Koldioxidhalten varierar ganska lite, mellan180 ppm och 280 ppm. Temperaturen varierar däremot mycket, ungefär 10°C. Det är svårt att förklara med att koldioxidhalten ökar eller minskar med 100 ppm. 

Effekten av Milankovich-cyklerna är också för liten för att orsaka så kraftiga klimatförändringar och räcker egentligen bara för att trigga igång betydligt starkare feedback-effekter från exempelvis koldioxid, avdunstning och albedo. Men om effekten från Milankovich-cyklerna är mycket svagare än feedback-effekterna så kan man ju inte förklara hur en uppvärmning eller nedkylning kan ta slut. Jorden skulle för länge sedan ha fastnat i ett glödhett eller djupfryst klimat för evig tid.

Det problemet kan inte lösas med hänvisning till att växthuseffekten decelererar, eftersom den trots allt ändå ökar hela tiden, om än allt långsammare, och feedbackprocesserna är självförstärkande när de väl kommit igång. 

Och även om det är sant att Milankovich-cyklerna inte påverkar den mängd solljus jorden tar emot totalt så mycket, så är deras effekt på latituden 65°N är upp till 25%, och det är det som driver de här stora klimatväxlingarna.

Även under kortare tidsspann verkar det vara temperaturen som styr koldioxidhalten i atmosfären, inte tvärtom. Här är en analys av perioden 1960-2016 (skalan från vänster till höger):

Andra analyser talar för att det inte finns något samband alls mellan temperatur och halten av koldioxid i atmosfären. Så här skriver Magnus Cederlöf på Stockholmsinitiativet:

”Nedan följer en figur med förändringen i temperatur som funktion av förändringen i koldioxidhalt. Värdena har samplats med c:a 1000-års mellanrum, vilket innebär att en punkt i figuren motsvarar en tidsperiod på c:a 1000 år:

Här syns inte någon koppling alls mellan koldioxidhalt och temperatur. När koldioxidhalten ökar eller minskar verkar temperaturen både kunna öka och sjunka. Kanske är inte mätningarna tillförlitliga eller också döljs det ändå en koppling i bruset, eller också är klimatkänsligheten faktiskt väldigt låg – dvs temperaturen bryr sig inte särskilt mycket alls om koldioxidhalten.

Klimathotets försvarare påpekar dock gärna att det inte spelar någon roll om koldioxidhalten spelat en marginell roll i historien – det betyder ju inte automatiskt att den inte gör det idag. Men som vi ska se är även bevisen för det svaga.

De senaste 10 000 åren

För 15 000 år sedan var stora delar av norra halvklotet täckt av ett kilometertjockt lager av is, och temperaturen på Grönland låg – enligt borrkärnor i isen – mer än 25°C lägre än idag:

Sedan istiden tog slut för 10 000 år sedan har vi haft en ovanligt lång period av behagligare klimat, som varit upp till 5 rader varmare än idag. Polarisarna har varit mindre, och havsvattenståndet högre. Att det inte medförde någon katastrof betyder givetvis inte att det inte skulle göra det idag, men världen gick trots allt inte under.

Det hade också sina fördelar. Ett tecken på att det blivit kallare sedan dess är att Sahara är en öken idag. För mellan 5 000 och 10 000 år sedan var Sahara ett grönskande landskap med sjöar, floder och goda jaktmarker. Spår av de människor som levde där finns fortfarande kvar. Det kan låta motsägelsefullt, men högre global medeltemperatur ger ett fuktigare klimat med mer nederbörd, eftersom mer vatten avdunstar från haven, vilket gynnar växtligheten. Lägre temperaturer ger ett torrare klimat med mer öken. 

Men sedan 3 500 år har det blivit svalare igen, samtidigt som koldioxidhalten faktiskt stigit:

Både bronsåldern, romartiden och medeltiden var varmare än idag. Under den Medeltida Värmeperioden koloniserade vikingar Grönland, som då också var grön med odlingsbar jord. Och i norra England kunde man göra vin av egna druvor.

Observera att data för temperatur respektive koldioxidhalt i grafen ovan inte är hämtade från samma plats. Temperaturerna (i blått) är från Grönland, och koldioxidhalten (i rött) är från Antarktis. Det kan förklara varför de inte korrelerar – klimatet på norra och södra halvklotet är som regel spegelbilder av varandra.

De senaste 1000 åren

I den första rapporten från FN:s klimatpanel 1991 noterades att klimatet växlat mellan varmare och kallare perioder de senaste 1000 åren, vilket illustrerades med den här grafen:

Det stämmer bra med historisk dokumentation, som vittnar om att vikingar koloniserade både Grönland och Vinland i norra Kanada och att det odlades vin i England under medeltiden, och att det var bitande kallt i Europa under vad som kommit att kallas den Lilla istiden.

Vi hör ständigt om att den senaste månaden var den varmaste hittills. Men med det menar man egentligen bara att det blivit varmare sedan man började använda termometrar på 1700-talet, d v s precis när den 500 år långa Lilla Istiden började tina upp. Med tanke på hur temperaturen svängt upp och ner genom hela historien är det inget konstigt alls att det vänder uppåt igen efter en lång period av kyla:

Grafer liknande den här används gärna för att ge intryck av att uppvärmningen beror på stigande koldioxidhalter. Koldioxidhalt och temperatur korrelerar närmast perfekt med varandra. Men sambandet har, som sagt, visat sig vara det omvända.

Och om vi vidgar perspektivet lite igen så blir bilden helt annorlunda:

Under de senaste 2 000 åren är korrelationen mellan koldioxidhalt och temperatur bara 4,5%. 

Det har dock ifrågasatts om den medeltida värmeperioden och den lilla istiden verkligen var globala fenomen, eller bara regionala.

Ett antal forskare vid brittiska Climate research Unit (CRU), vid University of East Anglia, UK, under ledning av Dr. Michael Mann, presenterade 1998 ett diagram (kallat ”hockeyklubban” efter sin form), som kom att publiceras av FN:s klimatpanel 2001 och därför fick stor spridning och betydelse:

Den här grafen över den globala medeltemperaturen de senaste 1000 åren vände upp-och-ned på allt man dittills trott sig veta om klimatet under denna period. Den har etsat sig fast hos många som en sanning – att klimatet var mycket stabilt tills människan började använda fossila bränslen och fick temperaturen att skena.

Men vart hade den Medeltida Värmeperioden tagit vägen? Och den Lilla istiden?

”Hockey-klubban” fick hård kritik på grund av metodologiska brister, och för att man till största del använde sig av ett mycket begränsat urval av en särskilt olämplig trädart för att uppskatta temperaturen med hjälp av årsringarna (och i mycket liten utsträckning koraller, iskärnor och historiska data). Andra forskare har också visat att de algoritmer som användes ger upphov till en ”hockey-klubba” nästan helt oberoende av vilka data man använder (McIntyre).

Grafen togs bort från senare upplagor av FN-rapporten.

Det var särskilt tre omständigheter som gjorde det hela till en skandal.

Till att börja med olika metodologiska tveksamheter. De data från årsringar i träd man använde tydde nämligen på att det blivit kallare från under andra hälften av 1900-talet (grafen till vänster):

Därför bytte man ut denna del av kurvan mot data från väderstationer och fick istället en graf som visade snabb uppvärmning i slutet, utan att ange det. Det kan i och för sig tyckas vara en pålitlig källa, men det kan också ifrågasättas (se kapitel 4).

Problemet är inte bara att det är en tveksam metod att blanda data från olika källor på det viset, utan även att man i så fall även borde ha ifrågasatt de övriga resultaten i studien. Om årsringarna inte duger från 1960-talet och framåt, så kanske de inte duger alls. Som framgår av grafen till höger var dessutom felmarginalen betydligt större för årsringarna än vad som framgick av den artikel som publicerades i Nature och i rapporten från klimatpanelen.

De dataunderlag man använde var i spretigt, redan i urvalet av vilka träd som fick ingå i studien använde en algoritm som favoriserade dataserier med formen av en hockeyklubba, och viktade dem nästan 400 gånger tyngre än andra data: 

För det andra vägrade forskarteamet att lämna ut sina rådata, vilket naturligtvis strider mot den vetenskapliga metoden. En av forskarna, Phil Jones, skrev till Steve McIntyre i ett av de läckta emailen att (fritt översatt): ”Varför ska jag lämna ut mina data till dig när du bara försöker hitta något fel med dem?”.

Det är väl precis det som den vetenskapliga metoden går ut på – att falsifiera?

2004 visade dock Stephen McIntyre och Ross McKitrik att samma algoritm producerar en graf med formen av en hockeyklubba även med slumpmässiga data. (Källa)

Det som verkligen skapade skandal var just de läckta emailen. Det påstås ibland att de blev hackade, men jag ser det som mer sannolikt att det fanns en ”visselblåsare” på CRU, som inte hade samvete att bara se på vad som hände.

Jag ska inte gå närmare in på dessa email – de finns på nätet – men formuleringar som ”Mike’s nature trick” och ”hide the decline” har fått många att misstänka att den här studien byggde på medveten manipulation.

Läs gärna även professor Gösta Petterssons analys av den här kontroversen kring ”Hockeyklubban” i hans webb-baserade bok Falskt larm kapitel 4. En bra sammanfattning har också gjorts av Karl-Erik Tallmo, Klimatet och den omstridda hockeyklubban.

Michael Mann och hans medarbetare blev frikända från anklagelsen om forskningsfusk, men det har naturligtvis inte åtgärdat bristerna i deras forskning, och betyder inte att de hade rätt. Och de får stå ut med satiren ”Mann-made Global Warming”.

Men hur var det egentligen med den Medeltida Värmeperioden?

Denna varma tid är väl belagd i historiska källor. Det går inte att komma ifrån att Vikingar koloniserade ett Grönland – där det verkligen var grönt och gick att odla – och Vinland i norra Kanada, eller att det gick att göra vin på egenodlade druvor i norra England under den här tiden.

Men kanske var Den Medeltida Värmeperioden begränsad till enbart Europa? Det är i alla fall vad som påstås av de som vill försvara hypotesen om ett klimathot.

Det finns dock data från hela världen – från historiska angivelser av vattenståndet, snäckskal, droppstenar och iskärnor till trädringar, pollen, glaciärer och  sediment:

Ett överflöd av data talar för att den medeltida värmeperioden var global.

Sajten Notrickszone.com har samlat 300 grafer över forskningsresultat som talar emot hockeyklubban.

Varför var så viktigt för Michael Mann och hans kolleger att bli av med den Medeltida Värmeperioden? Kanske för att det faktum att det har varit varmare förr än idag utan katastrofala konsekvenser förtar intrycket att det pågår något extremt och unikt hotfullt just nu. Hockeyklubban ger intryck av att klimatet varit stabilt under tusentals år innan det plötsligt börjar förändras dramatiskt i samband med den industriella revolutionen. Hockey-klubban förmedlar tanken att det finns en ”naturlig balans”, som människan rubbat på grund av sin kortsiktiga girighet. I själva verket är klimatförändringar, ibland dramatiska och förödande, det naturliga tillståndet, och det är först med industrialiseringen som vi kunnat bygga samhällen som kan skydda oss mot både klimat- och andra naturkatastrofer.

Kanske också för att det omöjligt att förklara vare sig den Medeltida värmeperioden eller den Lilla istiden med koldioxidhalten i atmosfären, eftersom den legat nästan oförändrad de senaste 2000 åren:

Från och med 1600-talet finns det dock data gällande en annan tänkbar drivkraft för klimatförändringar, nämligen solaktiviteten, som kan mätas med hjälp av observationer av antalet solfläckar.  Här kan man se en betydligt bättre korrelation med både den Lilla istiden och den moderna uppvärmningen:

Temperaturdata de senaste 150 åren

(Större delen av följande text är en uppdaterad version av bloggposten den 3 mars 2019: ”Är justeringarna av temperaturdata legitima”).

Den trend av uppvärmning vi ser idag började alltså redan 1700-talet. Vi hör ständigt om att den senaste månaden var den varmaste hittills. Men med det menar man egentligen bara att det blivit varmare sedan man började mäta med termometrar, d v s sedan den 500 år långa Lilla Istiden började tina upp. Med tanke på hur temperaturen svängt upp och ner genom hela historien är det inget konstigt alls att det vänder uppåt igen efter en lång period av kyla.

Varför kan man inte tänka sig att det är samma orsaker som fortfarande är verksamma?

Det officiella svaret att uppvärmningen sedan 1950 har varit för kraftig för att kunna förklaras av naturliga orsaker.

I själva verket är dock den här temperaturkurvan för 1900-talet, där koldioxidhalt och temperatur följs åt så dramatiskt, allt annat än självklar. Det finns andra officiella data för 1900-talet som visar en betydligt mildare uppvärmning (HadCRUT, Hadley Climate Research Unit, University of East Anglia 2009):Det här ser mer ut som en upprepad klimatcykel, och uppvärmningen på ungefär 0,8°C sedan 1850 framstår som mild och välkommen.

Hur kan det bli så olika?

Att mäta den globala medeltemperaturen är en invecklad procedur med många felkällor, korrigeringar och justeringar. Den globala medeltemperaturen är inte ett mätvärde, utan en produkt av en komplicerad bearbetningsprocess, som till stor del idag sköts av algoritmer.

NOAA, National Oceanic and Atmospheric organization, är USA’s motsvarighet till SMHI, men med ett globalt uppdrag och ett världsomspännande nätverk av väderstationer, som bland annat rapporterar dygnets minimi- och maximi-temperaturer dagligen.

Dessa data bearbetas av NOAA, men även av exempelvis NASA-GISS (Goddard Institute for Space Studies, ej att förväxla med det NASA som skickade människor till månen), och brittiska Hadley Climate Research Unit (HadCRU) vid University of East Anglia. Men det vore fel att säga att de är oberoende av varandra, och de arbetar i princip på samma sätt, även om framför allt HadCRU historiskt har avvikit något från NOAA och NASA och haft färre justeringar.

Den bearbetade, officiella temperaturkurvan från dessa organisationer ligger till grund för FN’s klimatpanel och deras rekommendationer till världens regeringar, och är själva förutsättningen för klimathotet (NASA-GISS, GISTEMP v.3):

Det har självklart avgörande betydelse för all forskning om klimathotet att dessa temperaturkurvor är korrekta, och ju mer jag studerar frågan desto mer undrande blir jag till att inte en enda av våra vassa vetenskapsjournalister andas ett ord om hur komplicerad, kontroversiell och tankeväckande den är.

Det finns många svagheter med den mätteknik som NOAA och NASA bygger sina kurvor på, dvs termometrar vid väderstationer på marken (och i viss mån fartyg). Till att börja med kan NASA-GISS själva försöka ge svar på vad det är man mäter (från Q&A, numera borttaget):

”Q. What exactly do we mean by SAT (Surface Air Temperature)?

A. I doubt that there is a general agreement how to answer this question. Even at the same location, the temperature near the ground may be very different from the temperature 5 ft above the ground and different again from 10 ft or 50 ft above the ground. Particularly in the presence of vegetation (say in a rainforest), the temperature above the vegetation may be very different from the temperature below the top of the vegetation. A reasonable suggestion might be to use the average temperature of the first 50 ft of air either above the ground or above the top of the vegetation. To measure SAT we have to agree on what it is, and as far as I know, no such standard has been suggested or generally adopted.”

Det finns ingen ”global termometer” där man kan läsa av den ”globala temperaturen”, utan markstationerna är ojämnt utspridda över jordklotet, och mätningarna från fartyg täcker inte de enorma ytvattnen utanför handelsrutterna, särskilt inte sedan Panama- och Suez-kanalerna byggdes.

Det här är the Global Weather Observation network (2014)

Det finns också en mängd stationer i Arktis och Antarktis som inte finns med på denna karta, men som inte har funnits där så länge:

Väderstationerna mäter naturligtvis bara den helt lokala temperaturen, och enorma områden saknar data. De officiella temperaturkurvorna kan ungefärligen sägas täcka 30% av jordens markyta, vilket i sin tur bara är 30% av jordens totala yta, som till 70% upptas av hav. Mätningarna täcker med andra ord ungefär 10% av jordytan.

Dessutom har antalet väderstationer inte varit konstant genom tiderna. Det här är vad ”den globala medeltemperaturen” för 1880 grundar sig på:

1920:

Än idag saknas stationer i enorma områden i Sydamerika, Afrika, Sibirien, Arktis och Antarktis. Att tala om global medeltemperatur är följaktligen inte verklighetsförankrat.

Antalet stationer ökade fram till 1970 (prickade linjen nedan), men har därefter minskat av olika skäl (Källa: Ross McKitrick, University of Guelph, CA):

Framför allt skedde en drastisk minskning 1989, i samband med att Sovjetunionen föll samman. Att den globala medeltemperaturen plötsligt steg kraftigt i samband med det skulle kunna hänga samman med att många mätstationer på jordens kallaste platser slutade rapportera efter denna omvälvning. NOAA har förlorat 80% av sina stationer sedan 1980, framför allt i norr, vilket medfört att stationernas genomsnittliga latitud har förskjutits 8 grader söderut.

Justeringar av uppmätta data

Temperaturdata från markbaserade väderstationer genomgår omfattande och komplicerad bearbetning innan de offentliggörs, och är långt ifrån detsamma som de faktiskt uppmätta temperaturerna. Det legitima syftet är att korrigera för felkällor, men processen innehåller också osäkra och i viss mån godtyckliga uppskattningar där det inte finns någon objektiv måttstock för att avgöra vad som egentligen är korrekt och inte. Justeringar av nutida data kan exempelvis ge statistiska dominoeffekter som ändrar temperaturen för 75 år sedan – utan att någon vet vad den ”egentligen” var.

Nödvändigheten av justeringar av data från markbaserade väderstationer, delvis på oklara eller osäkra grunder, är en av anledningarna till att de betraktas som en sämre datakälla jämfört med radiosonder (väderballonger och dropp-sonder) och satellitdata, som har den bästa kvaliteten när det gäller global medeltemperatur.

Ändå är det dessa ”justerade” temperaturkurvor som ligger till grund för all nutida forskning om klimatet, och för FN:s klimatpanel och politiker, och som alla beslut om resurskrävande åtgärder bygger på. Det spelar verkligen stor roll om dessa kurvor är pålitliga eller inte.

Därför är det i och för sig inte så förvånande att justeringar ifrågasätts av ”skeptiker”, och inte heller att det förekommer misstankar om att det döljer sig illegitima manipulationer i dunklet av dessa svårbedömda procedurer. Särskilt som det inte finns någon oberoende kvalitetssäkring, utan bara en auktoritativ försäkran från NOAA och NASA att de minsann ”kontrollerar processen noga”.

Så här har NASA-GISS successivt ändrat sina egna data sedan 1981:

Det är uppseendeväckande stora ändringar som med råge överskrider NASA:s egna felmarginaler.

Faktum är att hela den del av den moderna uppvärmningen som enligt FN:s klimatpanel inte kan förklaras naturligt, utan måste bero på människan, beror på ändringar av de data som rapporterats in från väderstationerna.

Konstigt nog verkar inte dessa brännande, avgörande och hyperintressanta frågor locka till sig några grävande journalister.

Icke desto mindre har kvalificerade utomstående forskare och entusiaster upptäckt både tveksamheter och uppenbara orimligheter i den här hanteringen, ofta utan att få vare sig förklaring eller rättelse från NOAA.

Antalet justeringar har ökat dramatiskt de senaste decennierna. Idag handlar det om nästan hälften av alla data:

Men det slutar inte där. I samtliga fall har man dessutom justerat på ett sådant sätt att kurvan blivit allt brantare och gett ett intryck av allt kraftigare global uppvärmning. Äldre temperaturer har konsekvent gjorts kallare, och senare varmare:

Det är svårt att värja sig för tanken att man ändrat temperaturerna för att matcha ökningen av koldioxidhalten i atmosfären. Efter justeringarna är kurvorna nästan identiska:

USA har världens största och bästa nätverk av väderstationer, och fram till 1999 visade temperaturkurvan från NASA-GISS att det blivit svalare sedan 1930-talet. 2016 har man ändrat på det.

James Hansen, som var chef för GISS, skrev i augusti 1999 en artikel om hur olika klimatet utvecklats i USA jämfört med globala data:

Med tanke på att data för resten av världen är mycket mera sparsam, med kortare dataserier av sämre kvalitet, särskilt längre tillbaka i tiden, kan man tycka att det skulle vara logiskt att justera dessa med hänsyn till USA, men det verkar som om man gjort tvärtom.

Hur motiverar NOAA det här?

Klimatologen Judith Curry, som är specialiserad på kvalitetssäkring av temperaturdata, vill inte tro att det pågår några medvetna manipulationer, men analyserar NOAA’s data noggrant och har hittat allvarliga brister.

Andra, som elektronikingenjören Tony Heller, också han specialiserad på kvalitetssäkring av bland annat klimatmodeller, är säker på att det handlar om ideologiskt och ekonomiskt motiverat bedrägeri.

Det viktiga för min del är dock enbart frågan om justeringarna är försvarliga och korrekta. Jag vill först och främst hålla mig till fakta, och tillåter mig bara undantagsvis, och med reservationer, att spekulera om människors motiv.

Officiellt finns det tre typer av justeringar:

1. Time of observation bias adjustment (TOB)

Stationer som läser av på eftermiddagen kommer i viss utsträckning ge högre temperaturer genom att dubbelräkna varma dagar, medan stationer som läser av på morgonen kommer att dubbelräkna kalla dagar. Om en station alltid läser av en viss tid gör det i och för sig ingen skillnad för den långsiktiga trenden, men om en station byter tid spelar det roll. Och det var också vad som skedde på 1950-talet, då de stationer som tidigare läst av temperaturen på eftermiddagen började göra det på morgonen istället.

”On average, observing temperatures (and resetting the minimum-maximum thermometer) in the early morning results in reading about 0.15 C cooler than if temperatures were observed at midnight. Observing temperatures in the late afternoon results in temperatures about 0.45 C warmer on average than if temperatures were observed at midnight. Switching from an afternoon time of observation to a morning time of observation would result in minimum, maximum, and mean temperatures around 0.6 C colder previously measured.” (Judith Curry, Understanding Time of Observation Bias.)

Denna förklaring motiverar en stor del av de justeringar som görs.

Tony Heller har ifrågasatt TOB på grundval av analyser och jämförelser av stationer som 1936 läste av temperaturen på morgonen respektive eftermiddagen, där han visade att det i själva verket var ”morgonstationerna” som hade högre temperaturer: … och att det helt enkelt berodde på att de låg längre söderut. I varmare klimat är det antagligen naturligare att göra avläsningarna på morgnarna än i kallare klimat:

Av detta diagram framgår dock att den genomsnittliga latituden förändrats över tid, framför allt för ”morgonstationerna”, så detta är också något som man justerar för. Det verkar rimligt, men om man verkligen vill komma åt de faktiska temperaturförändringarna borde man kanske snarare studera mätserierna vid stationer som inte ändrats.

Tony Heller har visat att stationer som konsekvent mätt på morgonen eller eftermiddagen, och som inte heller flyttats vare sig norrut eller söderut i någon nämnvärd utsträckning faktiskt visar samma mönster som NASA:s officiella kurvor gjorde 1999, dvs en mild avsvalning mellan 1930-talet och 2000.

Morgonstationer:

Eftermiddagsstationer

Efter ytterligare 18 år är huvudintrycket fortfarande inte uppvärmning, utan en klimatcykel utan trend.

Dessa justeringar verkar med andra ord skulle med andra ord sakna täckning i verkligheten, och både byte av tid för avläsning och förändringar av stationers latitud helt betydelselöst för vilken temperatur en station rapporterar.

2. Pairwise homogenization algorithm (PHA)

PHA är en algoritm som upptäcker och justerar avvikelser i data från en station, som kan bero på teknikbyte, platsbyte eller andra lokala förändringar, genom att jämföra med andra, närliggande stationer.

Den australiska biologen Dr Jennifer Morohasy berättade vid ett framträdande vid Heartlandinstitutets 9:th International Conference on Climate Change (ICCC) 2014 om sina erfarenheter av temperaturjusteringar. I staden Amberley visade data från väderstationen att det pågått en svagt avkylande trend sedan 1940-talet (blå linjen):

NASA-GISS justerade alltså temperaturserien så att det istället blev en uppvärmande trend för Amberley (röda linjen). Dr Morohasy kontaktade Gavin Schmidt, chef för GISS sedan 2013, och fick förklaringen att man justerat dataserien för Amberly med hänsyn till en närliggande station.

Det enda problemet med den förklaringen var att den stationen låg 600 engelska mil från Amberley. I själva verket visade den station som ligger närmast Amberley samma temperaturer som den i Amberley. När Dr Morohasy frågade varför fick hon till svar: ”Du ställer fel frågor!”.

Sedan dess har Jennifer Marohasy engagerat sig djupt i frågan om justeringar av både nutida och historiska data, och skriver om dem på sin blogg, bland annat i en post den 16 februari 2019: ”The Australian Bureau of Meteorology keeps remodelling the temperature record for Australia – and not just by a little bit. Temperatures are changed through a process known as homogenisation, and then changed again, sometimes by as much as 6.4 degrees Celsius for the one day.”

”For example, on 8th February 1933 the maximum temperature as measured at Albany in Western Australia was 44.8 degrees Celsius. Then, six years ago it was changed to 51.2 degrees Celsius! Recently it was changed again, this time to 49.5.

Changing the temperature record like this is not unusual for institutions such as the Australian Bureau of Meteorology, though the extent of the change for Albany on this day in 1933, and also the direction of the change, is unusual.

Usually past temperatures are cooled relative to the present as part of remodelling, which is called ‘homogenisation’. Cooling the past relative to the present has the effect of exaggerating global warming.

Given the magnitude and direction of this change to the Albany temperatures, which was first made six years ago, several of us asked the Bureau: ‘Why’?

Why was the temperature at Albany on this day (February 8, 1933) adjusted-up by so much (6.4 degrees) in the official version 1 of the ACORN-SAT dataset that was published six years ago?

I never got an answer.”

Här är justeringarna för 1900-talets temperaturer i Alice Springs i Australien:

Den australiske underhållaren Ed Morrissey (ingen expert alltså, men läskunnig) har jämfört uppmätta och rapporterade data för Darwin, som visar samma sak:

”Before getting homogenized, temperatures in Darwin were falling at 0.7 Celcius per century … but after the homogenization, they were warming at 1.2 Celcius per century. And the adjustment that they made was over two degrees per century … when those guys “adjust”, they don’t mess around. And the adjustment is an odd shape, with the adjustment first going stepwise, then climbing roughly to stop at 2.4C. …”

Det stämmer precis, men det är bara temperaturer efter 1940 som justerats, och trenden per århundrade därefter är hela 5,9°C (den svarta linjen visar vilka justeringar som gjorts enligt skalan till höger, enligt Anthony Watts):

3. Infilling (ifyllnad av data)

Många av NOAA’s väderstationer drivs av amatörer. Antalet aktiva stationer är inte konstant, och det förekommer att stationer missar eller upphör att rapportera. Och ibland bedöms data från en station som osäkra, till exempel på grund av en pågående flytt. Då uppskattar man istället stationens data, exempelvis med hjälp av den närmast liggande stationen eller med ledning av den saknade stationens statistiska trend, vilket därför inte ska göra någon skillnad. Men det verkar även göras på oklara och rentav tveksamma grunder, särskilt när det inte ges någon förklaring.

Ifyllda data markeras med ett E, och kan därför lätt identifieras i NOAA’s data. Man punlicerar faktiskt också klimatkartor månadsvis och årsvis, där det framgår var man inte har data, utan har fyllt i temperaturen och alltså uppskattat den, på oklara grunder.

För 2016 rapporterade NOAA rekordvärme i stora delar av världen där man, enligt egen uppgift, inte hade några data:

Det handlar till stor del om områden där vi vet att NOAA inte faktiskt inte har, eller ens någonsin har haft, väderstationer. Vilken grund har man då för sina uppskattningar?

Det mesta av den här processen sköts förvisso inte manuellt, utan av algoritmer, men de är trots allt skapade av människor.

Här är samma jämförelse mellan de data NOAA hade tillgång till för Afrika i september 2016 (till vänster), och vad man rapporterade samma månad:

Det är förstås förbryllande att NOAA har dessa data tillgängliga om man inte kommenterar och förklarar dem. Ännu märkligare är det att ingen grävande reporter skrivit om det.

4. Administrativa justeringar (utan förklaring)

Wibjörn Karlén, professor emeritus i Naturgeografi vid Stockholms universitet och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademin från 1992, noterade under vintern 2012–13 att NASA-GISS utan förvarning eller förklaring hade tagit bort de tidigare lättillgängliga dataserierna från världens olika markstationer.

Men han lade också märke till att dataserierna hade ändrats, som kurvorna för Reykjavik nedan visar. Så här justerades Islands 1900-talstemperaturer mellan 2012 och 2013:

Den trendlösa, cykliska växlingen mellan helt jämförbara perioder av uppvärmning och avsvalning (grafen till vänster), som på ett uppenbart sätt korrelerar med Atlantens varma och kalla faser (AMO, Atlantic Multidecadal Oscillation) ersattes plötsligt med en kurva som istället stämmer bättre med hur koldioxidhalten i atmosfären ökat (till höger).

Det finns ingen förklaring till denna ändring, och den isländska vädertjänstens (Veðurstofa Íslands) ställer sig helt frågande. Här är deras egna data för hela 1900-talet vid stationen i Stykkisholmur (årlig medeltemperatur):

Mönstret är liknande även i Reykjavik och Akureyri. I princip hela uppvärmningen på Island sedan 1800 skedde fram till 1941, och berodde knappast på koldioxid från fossila bränslen. Efter en avkylning 1941 – 1979 steg temperaturen igen till ungefär samma nivå som 1941. (Källa)

Uppvärmning under 4 decennier mellan 1900 och 1940, därefter kallare under ungefär lika lång tid, och sedan uppvärmning igen från 1979 – det stämmer dessutom väl med data för havsisens utbredning i Arktis:

Isen minskade fram till 1940, ökade därefter igen fram till 1970-talet, för att därefter minska igen.  Även de grönländska glaciärerna har vuxit och minskat på ett liknande sätt under 1900-talet:

Och faktiskt även glaciärerna i alperna (grafen anger hur mycket glaciärerna dragit sig tillbaka):

Professor Karlén publicerade sina iakttagelser 2013 under rubriken ”GISS/NASA manipulation of temperature data”, och skriver bland annat:

”Adjustments of data that are several decades old may be justified in some specific cases. However, this would require very strong indications that they are necessary, which then, of course, must be carefully spelled out. The number of stations found with data from both 2012 and 2013 is small, but the extent of changes to their data is startling. As the two sets of data series differ significantly, none of them can be accepted as the real temperature for calculation of a global mean.”

Island är inte det enda exemplet. Liknande justeringar har gjorts över hela världen:

I USA har 1900-talets temperaturer också ändrats från en odramatisk klimatcykel utan långsiktig trend:

Så här har man justerat 1900-talets temperatur i Texas:

… och många andra delstater:

Ska vi verkligen tro att detta har gjorts på grund av att väderstationer flyttats eller tiden för avläsning av instrumenten ändrats?

Antalet dagar med extrem värme har faktiskt sjunkit i USA under 1900-talet (32,2°C nedan, men detsamma gäller för dagar över 35°C och 37,8°C):

Och det är betydligt färre värmerekord nuförtiden:

Här är ett exempel från Egypten:

I både Australien och Egypten är det britter som gjort de historiska mätningarna, oftast militära meteorologer. Ska vi verkligen tro på att det var så mycket teknikförändringar och rapporteringsmissar i deras data att det här är motiverat? Eller framträder det ett mönster där ändringar verkar göras av andra, illegitima skäl?

Den borttrollade avkylningen 1940 – 1975

De stora justeringar som gjorts globalt under 2000-talet har aldrig fått någon förklaring. NASA-GISS hänvisar till att deras data överensstämmer med NOAA och HadCRUT, men talar för övrigt bara om ”homogenisering”.

På 1960-och 70-talen var alla överens om att det hade blivit svalare sedan 1940:

Många forskare förutspådde att världen var på väg mot en lång period av kallare klimat, liknande den Lilla istiden, och att det skulle föra med sig extremt väder, livsmedelskris och sträng kyla.

Avkylningen mellan 1940 och 1975 syns också i den här grafen som fanns med i den andra rapporten från FN:s klimatpanel 1995 (kurvan till vänster):

Kurvorna till höger är data från satelliter och väderballonger med start i mitten av 1970-talet fram till 1995, och där fanns faktiskt ingen trend alls.

Men redan 1987 hade började NASA-GISS börjat ändra data för hela 1900-talet, tills avkylningen mellan 1940 och 1975 förvandlats till en temperaturplatå:

Jag kan inte förstå hur man kan motivera dessa dramatiska ändringar med någon av de tre officiella typerna av justeringar.

Kanske får vi en ledtråd i ett läckt (eller hackat?) e-mail från klimatforskaren Tom Wigley på UCAR (University Corporation för Atmospheric Research, som ansvarar för amerikanska NCAR, National Center for Atmospheric Research) till Phil Jones, chef för CRU (Climate Research Unit vid brittiska MetOffice’s Hadley Centre vid University of East Anglia – UEA).

Notera att det finns en värmepuckel på 1940-talet i föregående grafer, även 2007 – låt oss kalla det en ”blip”. Tom Wigley har  problem med att bli av med den och funderar över hur det ska gå till.

Så har det fortsatt, tills man skapat hela klimathotet:

Ole Humlum, dansk klimatolog och professor i fysisk geografi vid Oslo universitet, har undersökt de här justeringarna noga utan att se att det finns någon vetenskaplig grund för dem:

Desinformation i Wikipedia

Man försöker också skriva om historien på andra sätt. Det författas vetenskapliga artiklar där man framställer det som en myt att det blev kallare mellan 1940 och 1975, och Wikipedia sprider denna desinformation vidare.

Den 8 april 1977 varnade Time Magazine för att en ny istid var att vänta:

Forskare som Reid Bryson menade att det blivit kallare ända sedan 1945 beroende på föroreningar i atmosfären.

Men enligt Wikipedia var det här bara något som slogs upp i media, och inget som de flesta forskare höll med om.

”Global cooling was a conjecture during the 1970s of imminent cooling of the Earth’s surface and atmosphere culminating in a period of extensive glaciation. Press reports at the time did not accurately reflect the scientific literature.” (Wikipedia)

Man hänvisar till studier som visar att det bara fanns ett fåtal vetenskapliga artiklar, enligt en studie bara 7, som argumenterade för global nedkylning 1965 – 1979. 

Men det är ett bedrägeri, och sanningen kastar en skarp skugga över Wikipedia som kunskapskälla.

Officiella källor som NCAR (National Center for Atmospheric Research), Journal of the Atmospheric Sciences och National Academy of Sciences rapporterade följande data, som också återgavs i National Geografic:

Det finns en stor mängd rapporter från nyhetsmedia på 1970-talet som bekräftar att det rådde stor enighet både bland forskare och officiella institutioner om att världen blivit kallare under flera decennier, att glaciärerna växte och att klimat antagligen var på väg att bli lika bistert som under den Lilla istiden, med missväxt och svält som följd.

Det lät faktiskt väldigt mycket som idag – mer torka, översvämningar, stormar och annat onormalt väder – fast det handlade om hotande kyla, inte hotande värme:

Här är en översikt över forskningsläget publicerad i Newsweek 1975:

Stephen Schneider, som senare skulle bli en av de främsta företrädarna för global uppvärmning, varnade för svält på grund av global nedkylning:

Och han ansågs även då representera rådande vetenskaplig konsensus:

Även de notoriska alarmisterna Paul Ehrlich och John Holdren, som senare skulle bli president Obamas vetenskapsrådgivare, varnade för risken för en ny istid:

42 världsledande forskare som samlats till klimatkonferens på Brown University 1972 var så oroade att de skrev följande till president Nixon:

(Källa till brevet och tidningsklippen: Tony Heller)

Och CIA analyserade konsekvenserna av den nya förväntade ”lilla istiden”:

“The western world’s leading climatologists have confirmed recent reports of a detrimental global climate change. The stability of most nations is based upon a dependable source of food, but this stability will not be possible under the new climatic era. A forecast by the University of Wisconsin projects that the earth’s climate is returning to that of the neo-boreal era (1600- 1850) – an era of drought, famine and political unrest in the western world.” (Källa)

Men klimathistorien har sedan dess skrivits om av NOAA och NASA-GISS (nedan).

Enligt NCAR (ovan) var det kallare 1970 än 1900, men nu ser den officiella temperaturkurvan från NOAA och NASA-GISS alltså ut så här:

Den nästan 40 år långa avsvalningen har förvandlats till en platå med oförändrad temperatur.

De som vill försvara den globala uppvärmningen har i sin tur ”avslöjat” att det är en myt att det var särskilt många forskare som trodde på global avkylning på 1960- och 1970-talen. John Cook, som även ligger bakom den undersökning som jag inledde med och som påstås visa att det råder 97% konsensus bland klimatforskare om att människan är huvudorsak till den globala uppvärmningen, driver bloggen Skeptical Science, där han refererar en undersökning som påstås visa att det var mycket få klimatforskare som talade om global avkylning 1965-1980, och att de flesta redan då varnade för global uppvärmning:

“Most cited is a 1975 Newsweek article The Cooling World that suggested cooling ”may portend a drastic decline for food production”: ‘Meteorologists disagree about the cause and extent of the cooling trend… But they are almost unanimous in the view that the trend will reduce agricultural productivity for the rest of the century.’

A 1974 Times Magazine article Another Ice Age? painted a similarly bleak picture:

‘When meteorologists take an average of temperatures around the globe, they find that the atmosphere has been growing gradually cooler for the past three decades. The trend shows no indication of reversing. Climatological Cassandras are becoming increasingly apprehensive, for the weather aberrations they are studying may be the harbinger of another ice age.’

However, these are media articles, not peer reviewed scientific papers. Does a consensus on global cooling emerge from the scientific literature?

Over time, William Connelly has been steadily documenting 70s research predicting global cooling. It’s a rich resource but as he admits, could be more accessible. Now he has collaborated with Thomas Peterson and John Fleck to publish The Myth of the 1970’s Global Cooling Scientific Consensus, due to be published in the Bulletin of the American Meteorological Society. The paper surveys climate studies from 1965 to 1979 (and in a refreshing change to other similar surveys, lists all the papers). They find very few papers (7 in total) predict global cooling. This isn’t surprising. What surprises is that even in the 1970s, on the back of 3 decades of cooling, more papers (42 in total) predict global warming due to CO2 than cooling.

So in fact, the large majority of climate research in the 1970s predicted the Earth would warm as a consequence of CO2. Rather than climate science predicting cooling, the opposite is the case. Most interesting about Peterson’s paper is not the debunking of an already well debunked skeptic argument but a succinct history of climate science over the 20th century, describing how scientists from different fields gradually pieced together their diverse findings into a more unified picture of how climate operates. A must read paper.”

Men detta är ett falsarium!

Till att börja med: Vem är William Connely som John Cook hänvisar till?

Enligt brittiska Telegraph är han en riktig lurendrejare, som kunnat utnyttja sitt inflytande över Wikipedia för att censurera information om klimatet:

“All told, Connolley created or rewrote 5,428 unique Wikipedia articles. His control over Wikipedia was greater still, however, through the role he obtained at Wikipedia as a website administrator, which allowed him to act with virtual impunity. When Connolley didn’t like the subject of a certain article, he removed it — more than 500 articles of various descriptions disappeared at his hand. When he disapproved of the arguments that others were making, he often had them barred — over 2,000 Wikipedia contributors who ran afoul of him found themselves blocked from making further contributions. Acolytes whose writing conformed to Connolley’s global warming views, in contrast, were rewarded with Wikipedia’s blessings. In these ways, Connolley turned Wikipedia into the missionary wing of the global warming movement.“ (Telegraph, 2009)

Kenneth Richards, som driver bloggen NoTricksZone, har kontrollerat uppgifterna i Connolley et al:

”As will be shown here, the claim that there were only 7 publications from that era disagreeing with the presupposed CO2-warming “consensus” is preposterous. Because when including the papers from the 1960s and 1970s that indicated the globe had cooled (by -0.3° C between the 1940s and ’70s), that this cooling was concerning (leading to extreme weather, drought, depressed crop yields, etc.), and/or that CO2’s climate influence was questionable to negligible, a conservative estimate for the number of scientific publications that did not agree with the alleged CO2-warming “consensus” was 220 papers for the 1965-’79 period.  If including papers published between 1960 and 1989, the “non-consensus” or “cooling” papers reaches 285.” Längst ner på sidan listar jag alla dessa forskare.

Den kompletta listan över 285 vetenskapliga artiklar som talar för ”Global Cooling” eller ”svagt inflytande från koldioxid” finns här:

Part 1
Part 2
Part 3

Dåliga data: Den urbana värmeeffekten

Den kanske viktigaste förändringen av alla som påverkat mätningarna av temperatur under 1900-talet är urbaniseringen. Stationer som från början låg lantligt står numera omgivna av asfalt, betong, hus, maskiner och människor i takt med att städerna och flygplatserna vuxit.

Det ger en s.k. ”heat island effect”, särskilt på nätterna, då värme som staden absorberat under dagen strålar tillbaka till atmosfären:

Las Vegas är ett bra exempel (data från National Wetherservice, Las Vegas)):

Stapeldiagrammet högst upp till vänster visar hur staden vuxit, och de tre övriga diagrammen visar hur max-, min- och medeltemperaturerna uppmätts mellan 1937 och 2012.

Medeltemperaturen har stigit, men det verkar främst vara en effekt av att min-temperaturen stigit. Max-temperaturerna är i princip oförändrade, med en svagt avsvalnande trend. Det beror helt enkelt på att max-temperaturen mäts på dagen, medan min-temperaturen på natten påverkas av att byggnader och vägar strålar ut den värme de absorberat under dagen. Medeltemperaturen ser ut att öka, men ökningen beror helt på den urbana värmeeffekten.

Följaktligen skiljer sig temperaturkurvorna från stads- eller flygplatsbaserade mätstationer och lantligt placerade mätstationer åt (källa: 2000-2014, www.ncdc.noaa.gov/cag):

Temperaturangivelserna till höger i diagrammet ovan avser vad förändringen motsvarar i grader Fahrenheit per århundrade på var och en av platserna.

Temperaturskillnaden mellan stad och land har ökat kraftigt i USA sedan 1960-talet (Källa: Dr. Edward Long, Contiguous U.S. Temperature Trends Using NCDC Raw and Adjusted Data for One-Per-State Rural and Urban Station Sets):

När den oberoende forskaren Anthony Watts upptäckte att många av mätstationerna i USA var mycket olämpligt placerade på grund av att städer och flygplatser vuxit – omgivna av betong och värmealstrande maskiner – gjorde NOAA (under ledning av Tom Karl) en utredning (Menne, M.J., C.N. Williams, Jr., and M.A. Palecki, 2010).

Överraskande nog kom man fram till att dessa stationer i själva verket hade visat för låga temperaturer – vilket skulle bero på att man bytt mätteknik:

”Of significant note, the sign of the bias is counterintuitive to photographic documentation of poor exposure because associated instrument changes led to an artificial negative (”cool”) bias in maximum temperatures and only a slight positive (”warm”) bias in minimum temperatures.”

Så löste NOAA både problemet med värmeöar och med illa placerade mätstationer i ett enda slag, och därför justerar NOAA för den urbana värmeeffekten genom att höja temperaturerna, även vid de sämst placerade stationerna.

Den självklara invändningen är förstås att det är de bäst placerade stationerna, särskilt de lantliga som berättar sanningen. En bearbetad temperaturkurva som avviker från den historiken är automatiskt misskrediterad.

Astrofysikern Willie Soon har också sammanställt data från de bästa belägna väderstationerna på hela det norra halvklotet med samma resultat (Källa):

Försvunna och manipulerade originaldata

En hel del originaldata verkar ha försvunnit eller raderats, men det senaste är att även de ändras. Tony Heller har visat att man inte bara rapporterat ”justerade” data för Island, utan även manipulerat de data som justeringarna är baserade på, de ”råa”, faktiskt uppmätta värdena. Det kan det naturligtvis inte finnas något legitimt vetenskapligt motiv till att göra. Den här grafen visar att man att man gjort originaltemperaturerna kallare före 1993 och varmare efter:

Dåliga data: Den bortrollade pausen

Under det första decenniet av 2000-talet visade alla data – från markstationer, satelliter och radiosonder – att den globala medeltemperaturen slutade stiga eller till och med började falla.

Från början avfärdade NASA-GISS och NOAA denna utveckling med att det handlade om väder, inte klimat. Och det är riktigt, klimat är vädertendenser under längre tid, minst 30 år. FN:s datormodeller är inte kalibrerade för att förutsäga vädret, som skiftar extremt mycket från år till år, och till och med från decennium till decennium. Klimatet handlar om den långsiktiga trenden.

Men när pausen i den globala uppvärmningen drog ut på tiden blev den ändå ett problem, som behövde hanteras, förklaras, och man kastade fram en stor mängd förklaringar till varför den globala uppvärmningen inte visade sig i mätningarna, bland annat att aerosoler från Kinas och Indiens kraftigt ökade användning av kolenergi reflekterade solens värme, eller att värmen försvunnit djupt ner i haven, så långt ner att den inte kunde mätas med ARGO-bojarna, som ”bara” når 2000 meter.

Uppfinningsrikedomen var stor, men situationen var inte helt tillfredsställande, eftersom man inte hade några bevis för några av hypoteserna. Men att ens börja fundera på att den globala uppvärmningen kanske bara varit del av en naturlig cykel var otänkbart. Ingen var intresserad av att ens pröva hypotesen att mänskligheten var räddad från klimatkatastrofen.

Därför var antagligen lättnaden stor på NASA-GISS och NOAA, när Tom Karl, chefen för NOAA, han som även löste problemen med värmeöar och illa placerade mätstationer i USA, i maj 2015 lät meddela att han funnit bevis för att det aldrig hade funnits någon paus i den globala uppvärmningen. Den hade i själva verket pågått oförminskat hela tiden.

Studien från Karl et al (2015) fick stort genomslag i världens media. Det var ”breaking news” att den globala uppvärmningen inte alls tagit ”paus” utan fortsatt som förut.

“Abstract: Much study has been devoted to the possible causes of an apparent decrease in the upward trend of global surface temperatures since 1998, a phenomenon that has been dubbed the global warming “hiatus.” Here we present an updated global surface temperature analysis that reveals that global trends are higher than reported by the IPCC … These results do not support the notion of a “slowdown” in the increase of global surface temperature.”

Dr Judith Curry är dock kritisk till att man använt sig av mark- och fartygsbaserade mätstationer och extrapolerat dessa data över stora områden: “I am … unconvinced by NOAA’s gap filling in the Arctic, and in my opinion this introduces substantial error into their analysis.”

Problemen med markstationer har jag redan berört. Och mätningar av temperaturen vid fartygens vattenintag riskerar att påverkas av skrovet och motorerna, särskilt när resultaten handlar om enstaka tiondelar av en grad: ”As has been acknowledged by numerous scientists, the engine intake data are clearly contaminated by heat conduction from the structure, and they were never intended for scientific use.” (Patrick J. Michaels, Richard S. Lindzen, Paul C. Knappenberger).

Man använde sig visserligen även av data från ARGO-systemet, vilket gav studien extra respekt, men Michaels, Lindzen och Knappenberger påpekar att ”The treatment of the buoy sea-surface temperature (SST) data was guaranteed to put a warming trend in recent data. They were adjusted upwards 0.12°C to make them “homogeneous” with the longer-running temperature records taken from engine intake channels in marine vessels … Adjusting good data upwards to match bad data seems questionable.”

40 år – satellitmätningar

Det brukar sägas att satellitmätningarna av den globala medeltemperaturen började 1979, för 40 år sedan.

Till skillnad från de markbaserade väderstationerna kan satelliter verkligen mäta globalt, särskilt om de kretsar runt jorden över polerna:

Satelliter som kretsar runt ekvatorn kan inte observera vädret vid polerna, men de de som kretsar runt jorden över polerna kan samla in data för hela jorden, eftersom jorden roterar under dem.

Satelliterna mäter inte med vanliga termometrar som vid de markbaserade väderstationerna, och inte heller temperaturen vid markytan, utan i den mellersta troposfären (det ungefär 10 km tjocka luftskiktet närmast jorden). För att kunna jämföra med data från marken anger man därför inte temperaturer i absoluta tal, utan som avvikelser från ett normalvärde, här exemplifierat av dataserien från UAH (Roy Spencer, University of Alabama, Huntsville):

Att den globala medeltemperaturen stigit med bara 0,14C i september 2018 är dock inte det intressanta, eftersom det ändras från månad till månad och varierar en hel del. Det viktiga ur klimatsynpunkt är istället den långa trenden, beräknad som ett löpande genomsnitt.  

Det mest slående med satellitmätningarna är att de inte visar den temperaturökning som förutspåtts officiellt. Det ser ut som om den globala uppvärmningen tagit en ”paus” från 2002, i 17 år, samtidigt som koldioxidhalten stiger i allt snabbare takt. Under denna tid har i själva verket en tredjedel av människans samtliga utsläpp skett.

Det borde vara goda nyheter, men har naturligtvis varit ett problem som måste lösas för dem som tror på koldioxidhypotesen.

Bland annat har satellitmätningarna ifrågasatts, och det är sant att det har funnits utmaningar även med denna mätmetod. Framför allt upptäckte man på ett tidigt stadium att satelliterna successivt sjunker i sin bana, och därför inte mäter kontinuerligt vid samma tidpunkt. Men det är ett tekniskt och geometriskt problem av en helt annan art än de som finns med markstationernas data, och det är jämförelsevis enkelt att korrigera för på ett transparent sätt som vem som helst kan kontrollera. Här finns inte alls samma utrymme för subjektiva bedömningar, uppskattningar, gissningar eller tendentiös manipulation som när det gäller dataserierna från väderstationer.

När det gäller global medeltemperatur är satellitdata tveklöst det bästa vi har. Att de stämmer överens med de helt oberoende observationer som görs med radiosonder (väderballonger och droppsonder) innebär att vi kan betrakta satelliternas data som i princip helt säkra.

Den bortrollade pausen

Under det första decenniet av 2000-talet visade alla data – från markstationer, satelliter och radiosonder – att den globala medeltemperaturen slutade stiga eller till och med började falla.

Från början avfärdade NASA-GISS och NOAA denna utveckling med att det handlade om väder, inte klimat. Och det är riktigt, klimat är vädertendenser under längre tid, minst 30 år. FN:s datormodeller är inte kalibrerade för att förutsäga vädret, som skiftar extremt mycket från år till år, och till och med från decennium till decennium. Klimatet handlar om den långsiktiga trenden.

Men när pausen i den globala uppvärmningen drog ut på tiden blev den ändå ett problem, som behövde hanteras, förklaras, och man kastade fram en stor mängd förklaringar till varför den globala uppvärmningen inte visade sig i mätningarna, bland annat att aerosoler från Kinas och Indiens kraftigt ökade användning av kolenergi reflekterade solens värme, eller att värmen försvunnit djupt ner i haven, så långt ner att den inte kunde mätas med ARGO-bojarna, som ”bara” når 2000 meter.

Uppfinningsrikedomen var stor, men situationen var inte helt tillfredsställande, eftersom man inte hade några bevis för några av hypoteserna. Men att ens börja fundera på att den globala uppvärmningen kanske bara varit del av en naturlig cykel var otänkbart. Ingen var intresserad av att ens pröva hypotesen att mänskligheten var räddad från klimatkatastrofen.

Därför var antagligen lättnaden stor på NASA-GISS och NOAA, när Tom Karl, chefen för NOAA, han som även löste problemen med värmeöar och illa placerade mätstationer i USA, i maj 2015 lät meddela att han funnit bevis för att det aldrig hade funnits någon paus i den globala uppvärmningen. Den hade i själva verket pågått oförminskat hela tiden.

Studien från Karl et al (2015) fick stort genomslag i världens media. Det var ”breaking news” att den globala uppvärmningen inte alls tagit ”paus” utan fortsatt som förut.

“Abstract: Much study has been devoted to the possible causes of an apparent decrease in the upward trend of global surface temperatures since 1998, a phenomenon that has been dubbed the global warming “hiatus.” Here we present an updated global surface temperature analysis that reveals that global trends are higher than reported by the IPCC … These results do not support the notion of a “slowdown” in the increase of global surface temperature.”

Dr Judith Curry är dock kritisk till att man använt sig av mark- och fartygsbaserade mätstationer och extrapolerat dessa data över stora områden: “I am … unconvinced by NOAA’s gap filling in the Arctic, and in my opinion this introduces substantial error into their analysis.”

Problemen med markstationer har jag redan berört. Och mätningar av temperaturen vid fartygens vattenintag riskerar att påverkas av skrovet och motorerna, särskilt när resultaten handlar om enstaka tiondelar av en grad: ”As has been acknowledged by numerous scientists, the engine intake data are clearly contaminated by heat conduction from the structure, and they were never intended for scientific use.” (Patrick J. Michaels, Richard S. Lindzen, Paul C. Knappenberger).

Man använde sig visserligen även av data från ARGO-systemet, vilket gav studien extra respekt, men Michaels, Lindzen och Knappenberger påpekar att ”The treatment of the buoy sea-surface temperature (SST) data was guaranteed to put a warming trend in recent data. They were adjusted upwards 0.12°C to make them “homogeneous” with the longer-running temperature records taken from engine intake channels in marine vessels … Adjusting good data upwards to match bad data seems questionable.”

Tendentiösa justeringar även av data från satelliter och väderballonger

Satellitmätningarna från UAH och RSS har också stämt bra överens – hittills. Våren 2017 meddelade dock forskarna vid RSS att man justerat sina data, så att de ligger mer i linje med de markbaserade väderstationerna. Förklaringen skulle vara att man korrigerat för att satelliter drivit ur sin bana. Det är i sig ingen orimlig förklaring – den typen av justeringar måste man göra, och det gäller även UAH. Det som framstår som mindre rimligt är storleken på de justeringar man gjort, och att man av någon anledning ansett sig ha skäl att sänka temperaturer man uppmätt före 1998, men höja temperaturer man uppmätt efter 1998 – i princip på samma sätt som NOAA har gjort med sina data från markbaserade väderstationer.

Resultatet har blivit att den tidigare ganska måttliga uppvärmning RSS dokumenterat nu har blivit brantare, och mer i linje med de markbaserade mätningarna, och med FN:s prognoser.

Så här såg temperaturkurvan från RSS ut innan:

Och så här har man justerat sina egna data retroaktivt:

Den grå linjen representerar den tidigare versionen, den röda den nya, som stämmer bättre med de data från markstationer som NOAA publicerar.

Det är svårt att undvika misstanken att RSS gett efter för trycket från klimatalarmisterna på NOAA, NASA-GISS och FN och börjat korrumpera sina data även de. Roy Spencer, som tillsammans med John Christy leder forskargruppen vid UAH förutsåg att det skulle ske, liksom att RSS snabbt skulle få sina nya resultat publicerade utan att få granskas av UAH-gruppen.

UAH fortsätter dock att visa mycket små förändringar ända sedan 1979, och särskilt sedan 2002. Och som vi har sett har det stämt med data från radiosonder.

Hittills – för även dessa data har ”justerats” på senare tid. Sedan James Angell vid NOAA’s Air Resources Laboratory (ARL) i Silver Spring i Maryland gick i pension 2012 har även data från väderballonger ändrats för att stämma bättre med markstationerna: