Historielöst i SvD om glaciärer

Enligt en artikel i Svenska Dagbladet häromdagen kan glaciärerna i Alperna vara borta om 80 år. Det kan framstå som en realistisk möjlighet om man utgår ifrån officiella temperaturkurvor eller prognoser baserade på klimatmodeller:

Det bör man dock inte göra med tanke på hur de ”justerats” (se bloggposten den 3 mars 2019) exempelvis för Reykjavik:

Den typen av ”justeringar”, helt utan officiell förklaring (inte ens till den isländska väderbyrån) har gjorts gradvis de senaste decennierna med data från väderstationer över hela världen, vilket har gett upphov den officiella temperaturkurvan.

Att glaciärer smälter är inget nytt.

Redan 1903, långt innan koldioxidhalten i atmosfären börjat öka nämnvärt, varnades för att glaciärerna minskade oroande snabbt, och 1923 förutspåddes att de skulle försvinna inom 25 år. Smältande glaciärer fortsatte att skapa alarmerande rubriker in på 1950-talet, vilket stämmer bättre med temperaturkurvan för Island innan justeringarna än efter:

Källa: https://realclimatescience.com/disappearing-glaciers/

Glaciärerna i världen har minskat sedan 1700-talet, när den Lilla istiden började släppa sitt grepp om världen, vilket knappast berodde på förbränning av fossila bränslen. Så här har glaciärerna Glacier Bay i Alaska successivt krympt (United States Geological Survey, de sarkastiska röda etiketterna tillagda av Tony Heller):

Att glaciärer försvinner behöver dock inte bero på uppvärmning. Al Gore gjorde Kilimanjaro till en ikonisk symbol för global uppvärmning, men isen och snön där har minskat ända sedan 1700-talet på grund av att det regionala klimatet blivit torrare, med mindre nederbörd (vilket normalt assoccieras med kallare klimat – mindre avdunstning, lägre luftfuktighet). Temperaturen på Kilimanjaros glaciärer har aldrig varit över fryspunkten. Det kan  man lätt se på de strukturer som formats i isen (Källa: Jim Steele):

Glaciärerna i Alperna har både minskat och vuxit under 1900-talet på ett sätt som ser väldigt mycket mer ut som en naturlig klimatcykel än katastrofal uppvärmning på grund av stigande koldioxidhalter (Källa: Jim Steele):

Vem kan, med denna kunskap, dra slutsatsen att glaciärerna i Alperna antagligen är borta om 80 år? Glaciärerna i Alperna drog sig tillbaka ungefär lika mycket mellan 1920 och 1950 som mellan 1985 och 2010. Men det som framför allt oroade lokalbefolkningen var när glaciärerna växte mellan 1950 och 1980, och hotade att krossa byar. Det anordnades särskilda mässor av kyrkan för att be om att glaciärerna skulle dra sig tillbaka.

I Himalaya smälter också glaciärer, men inte bara för att det blivit varmare, utan på grund av sot från eldning med ved lokalt och med orenade kolkraftverk regionalt, inte minst i Kina. Sotet gör att snö och is absorberar mer värme. (Källa)

Hur står det då till med de grönländska glaciärerna? Deras massbalans har faktiskt varit helt normal eller över det normala åtminstone sedan 2011, bortsett från en ovanligt kraftig avsmältning den varma sommaren 2012 (=den röda linjen i alla graferna nedan från Danmarks Meteorologiske Institut, DMI):

Vintern 2016-17 ackumulerades mycket mer is än normalt på de grönländska glaciärerna, och 2017-18 var överlag normalt, men långt över genomsnittet under sommarmånadernas smältperiod.

Men det säger egentligen ingenting om glaciärernas totala volym, utan bara om balansen mellan hur mycket det snöar och hur mycket av denna nederbörd som smälter  eller avdunstar, dvs hur mycket ismassa som tillförs. För att få en bild av glaciärernas totala volym måste man även ta hänsyn till hur mycket is som försvinner genom kalvning. Och då ska vi inte stirra oss blinda på kalvningen heller – ökad kalvning beror ju på att ismassan växer, inte att den minskar. Mer snö och is ökar ju trycket på glaciärerna. Det som är intressant är om glaciärernas massa totalt sett ökar eller minskar.

Att det snöar mer beror inte heller nödvändigtvis på att det blivit kallare. Mer nederbörd är tvärtom en förväntad effekt av ett varmare klimat. När det blir varmare ökar ju avdunstningen från haven, vilket leder till mer nederbörd – självklart i form av snö i områden där temperaturen ligger under noll.

Men i själva verket har även snöns utbredning ökat på norra halvklotet de senaste 30 åren:

Det kan knappast förklaras med att det blivit varmare. För 20 år sedan fick vi höra att snö snart skulle vara ett minne blott på grund av global uppvärmning:

Även på Grönland har snöns utbredning, särskilt på somrarna, ökat ända sedan 1972:

Anledningen till att den maximala utbredningen ligger oförändrad på 2 150 000 kvadratkilometer är att det i princip motsvarar Grönlands yta. Större än så kan det inte bli. Men snötäckets minsta utbredning på somrarna har ökat sedan 1988.

Samtliga väderstationer på Grönland visar också fallande temperaturer sedan 2005:

Man kan invända att medeltemperaturen inte säger allt, och att vi måste ta hänsyn till hur temperaturerna över årets månader förändrats. 2018 låg exempelvis temperaturerna under vinterns första månader till stor del långt över det normala:

Det ser dramatiskt ut, även om det inte blivit ”varmare” än -9°C. Men är det något ovanligt, som bara börjat ske på senare år? Nej, så här inleddes året 1976:

Och de ”varma” vintrarna beror inte alls på att det blivit varmare på jorden, utan på en förskjutning av den cirkumpolära jetströmmen, som flyttar den arktiska kylan till Nordamerika – och till och med Sahara, där det kom en halvmeter snö i januari 2018. Det är ett välkänt fenomen, som uppträder då och då av helt naturliga skäl.

Men det avgörande är väl ändå sommartemperaturerna. Det är ju då isen smälter. Jo, visst, men 2015 låg sommartemperaturerna mest under det normala (gröna linjen):

Och 1962 var sommaren varmare än normalt:

Här är en animation som visar temperaturerna över året i Arktis mellan 1958 och 2013. Global uppvärmning?

 

Här syns över huvud taget inga tecken på att det skulle pågå en dramatisk klimatförändring. Notera särskilt temperaturerna på somrarna, då det normalt är plusgrader och isarna smälter. Där finns inga tecken på global uppvärmning, som högre temperaturer eller längre smältperiod – och ändå är det i Arktis som den globala uppvärmningen enligt den officiella hypotesen skulle ha störst effekt… 

Sommaren 2018 var ovanligt varm här i Skandinavien, vilket orsakade mycket oro och kanske räddade miljöpartiet i riksdagen, men det hade inget med global uppvärmning att göra, utan är något som händer då och då. I själva verket var det kallare än genomsnittet för de senaste 10 åren i större delen av världen i juni 2018:

Och det gäller även Arktis  norr om 80:de breddgraden:

Trots att det faller mycket snö som omvandlas till is på ytan, kan glaciärer totalt sett minska i volym. Enligt NASA minskar de grönländska glaciärernas volym med 286 miljarder (286.000.000.000) ton varje år. Är inte det alarmerande?

Enligt NASA har de grönländska glaciärernas volym minskat med i genomsnitt 286 miljarder (286.000.000.000) ton varje år mellan 2002 och 2017. Det är väl ändå väldigt alarmerande?!

Det är, till att börja med, viktigt att få ett grepp om proportionerna här: 286 miljarder ton (286 gigaton) låter väldigt mycket, men man måste  sätta det i relation till den totala ismassan på Grönland:

När vi får höra att Grönland förlorar is motsvarande hela Manhattan låter det förstås mycket. Men i jämförelse med Grönland är Manhattan inte så stort:

I förlängningen skulle förstås en fortsatt avsmältning ändå innebära att den grönländska inlandsisen försvann.

Men medeltemperaturen i Arktis gått lite upp och ner sedan 1920:

Det ser mer ut som en mild klimatcykel än skenande global uppvärmning. Det blev någon grad varmare fram till 1944, ungefär lika mycket kallare igen fram till 1978, då det återigen blev någon grad varmare fram till 2006, varefter temperaturen sjunkit något igen till 2016. Men värmetopparna var fler och högre på 1930-talet än de senaste 30 åren!

Det stämmer bra med hur de grönländska glaciärerna utvecklats under 1900-talet:

Isens massbalans minskar när det är varmare, och ökar när det blir kallare. Påståendet att global uppvärmning leder till mer nederbörd verkar bara stämma i teorin i det här fallet.

Temperaturen i haven påverkar givetvis också glaciärernas volym genom att påskynda kalvningen. Nordatlantens vattentemperatur har också mycket riktigt stigit sedan 1979, och är givetvis varmare nu än för 150 år sedan under den Lilla istiden.

Men mellan 2006 och 2016 blev Nordatlanten kallare:

Å andra sidan sägs även det kunna bero på Global uppvärmning eftersom sötvatten från smältande glaciärer och havsis samt ökad nederbörd spär ut Golfströmmens salta vatten så att den saktar ner. Golfströmmen drivs delvis av att dess salthalt får ytvattnet att att sjunka när det kyls ner i Nordatlanten. Men om det späs ut med sötvatten sjunker det inte lika snabbt som tidigare. Och när Golfströmmen saktar in kan inte nytt varmt vatten söderifrån strömma in i samma takt. Havet blir kallare.

Det kan se ut att stämma – under 1900-talet har högre volym sötvatten i Nordatlanten samvarierat med lägre salthalt och lägre havstemperatur:

Men kan det verkligen vara korrekt? Det borde ju vara när det är varmt i luften och vattnet som ismassor i Arktis smälter och spär ut havet med sötvatten som sänker salthalten. Men högre luft- och vattentemperatur samvarierar med högre salthalt, inte lägre.

Är det verkligen salthalten i havet som kontrollerar klimatet, och inte tvärtom?

I själva verket kontrolleras ytvattnets salthalt främst av dess temperatur, som i sin tur regleras av energibalansen med luften ovanför. Varmare hav avdunstar mer vatten (som redan konstaterats) och då ökar naturligtvis salthalten. Och när det blir kallare i luft och hav minskar avdunstningen, och salthalten i ytvattnet blir lägre.

Det är visserligen sant att Golfströmmen visat tecken på att sakta ner, men det beror enligt brittiska MetOffice på naturliga cykliska förändringar av havsströmmarna. Det är alltså något som händer med jämna mellanrum. Golfströmmen drivs dessutom, som alla havsströmmar, främst av vindarna, inte bara salthalten i ytvattnet.

Notera för övrigt hur samtliga parametrar i grafen ovan också indikerar att klimatet är cykliskt. Både temperaturer, sötvattenvolym och salthalt har gått upp och ner under 1900.-talet, och det som hänt sedan 1980 ter sig inte särskilt unikt.

Golfströmmen känner de flesta till, men det finns ett annat havsfenomen som har minst lika stor betydelse för klimatet i och runt norra Atlanten och Arktis, nämligen ”the Atlantic Multidecadal Oscillation” (AMO), som gör att havstemperaturen växlar cykliskt mellan varmare och kallare faser:

Under den varma fasen mellan 1976 och 2006 har, naturligt nog, både de grönländska glaciärerna och den arktiska havsisen minskat. Det råkar sammanfalla med en period då koldioxidhalten i atmosfären ökat, men med kunskap om de cykliska klimatväxlingarna blir den kopplingen inte särskilt intressant.

Temperaturerna på Island följer samma mönster, åtminstone enligt NASA-GISS 2012 (till vänster):

2013 har man plötsligt ändrat hela 1900-talets temperaturkurva för Island, så att den stämmer sämre med AMO och bättre med ökningen av koldioxidhalten.

Även temperaturerna på Grönland har justerats av NOAA/NASA-GISS. Av diagrammet nedan framgår hur den faktiskt uppmätta medeltemperaturerna på sydvästra Grönland (i blått) har justerats till de mer oroande, brant stigande (i rött):

(Källa Tony Heller, www.realclimatescience.com, som hämtar data från Global Historical Climatology Network, GHCN).

Tony heller redovisar också hur temperaturerna för den grönländska väderstationen i Nuuk har ändrats under hela 1900-talet:

Före 1980 har temperaturen sänkts med mellan -0,5 och -1 grad C, och därefter höjts i varierande grad, bitvis mellan +0,5 och +1 grad C.

Den andra stora landismassan på jorden, på Antarktis, har förlorat hela 3 biljoner (3.000.000.000.000) ton is sedan 1992. Det låter galet mycket, men det är faktiskt bara 0,011% av den totala ismassan på Antarktis (27.601.654.000.000.000 ton).

Nu är det i och för sig nästan bara i Västra Antarktis som det blivit varmare och is smälter:

Men 3 biljoner ton är ändå bara 0,1% av den totala ismassan enbart i Västra Antarktis (2.990.275.000.000.000 ton).

Isen i västra Antarktis har varit instabil i tusentals år, delvis beroende på ett mildare klimat orsakat av den cirkumpolära strömmens varma subtropiska vatten:

Dels kommer strömmen närmare västra Antarktis än övriga delar av kontinenten, och dels förekommer uppvällning av dess varma vatten i Rosshavet och Weddellhavet där glaciärerna ligger på shelfen.

Men isarna i västra Antarktis är instabila också på grund av vulkanisk aktivitet på havsbottnen:

Havsbottnen i västra Antarktis är full av vulkanisk aktivitet. När det larmas om smältande isar på Antarktis är det alltså oftast detta det handlar om, inte global uppvärmning orsakad av människan.

Även 1977, då man larmade om Global Cooling efter nästan 40 år av sjunkande temperaturer och växande isar, varnades för att shelfisen i västra Antarktis var på väg att smälta, men glaciologerna var på det klara med att det inte handlade om ett resultat av klimatförändring, utan en process som pågått i 6 000 år.

”It has nothing to do with a warmer climate, just the dynamics of unstable ice.”  (Richard Cameron, National Science Foundation Program Manager for  Glaciology)

Till skillnad från resten av Antarktis ligger isen i västra Antarktis till allra största del inte på land utan i havet, på shelfen:

Det betyder dels att isen är mer utsatt för påverkan från havet, och dels att avsmältning och kalvning inte påverkar havsvattenståndet lika mycket.

På östra Antarktis (den stora delen) har dock isen vuxit sedan 1992 till följd av mer snöfall (Devis et al 2005, Boening et al. 2012), men överlag verkar inte de enorma landisarna där ha förändrats nämnvärt de senaste 7 000 åren (Mackintosh, A., White, D., Fink, D., Gore, D.B., Pickard, J. and Fanning, P.C. 2007, Geology 35: 551-554). NASA:s satellitmätningar mellan 2003 och 2008 visar också att glaciärerna blivit tjockare och vuxit med 82 miljarder ton is om året.

Totalt sett har snömängden över Antarktis har ökat med 10% sedan 1800 (källa: Thomas et al 2017 och CNN 2018):

När glaciärer växer kalvar de också mer, eftersom de blir tyngre och rör sig snabbare mot havet. Och eftersom den ökande ismassan består av vatten från haven (som nederbörden dunstat ifrån), gör den ökande kalvningen ingen skillnad för havsvattenståndet.

Ökad kalvning av isberg betyder alltså inte nödvändigtvis att glaciärerna minskar på Grönland heller, utan det kan tvärtom vara ett tecken på att de växer på grund av att det snöar mer.

Men att det snöar mer är å andra sidan inte något självklart bevis emot global uppvärmning. Mer nederbörd är nämligen en förväntad effekt av ett varmare klimat. När det blir varmare ökar ju avdunstningen från haven, vilket leder till mer nederbörd – självklart i form av snö i områden där temperaturen ligger under noll.

Den teorin förutsätter dock att det verkligen blivit varmare i Antarktis.

Men den södra oceanen har blivit kallare sedan 1982 (SST=Sea Surface Temperature):

Lufttemperaturen har legat stadigt kring det normala, med små naturliga cykliska svängningar upp och ner sedan 1979, med en svagt sjunkande trend:

Och havsisen runt Antarktis har vuxit sedan 1979:

Den växande havsisen runt Antarktis talar inte direkt för ökad avdunstning, och varken på södra eller norra halvklotet finns någon direkt korrelation mellan temperatur och nederbörd under 1900-talet:

 

(Källa: Bob Tisdale, baserat på data från NCDC)

Hur rimligt sambandet mellan nederbörd och avdunstning än är, så verkar det inte vara någon enkelt identifierbar mekanism som oproblematiskt kan användas som förklaring.