Reflektion över en slutreplik

Det är lite tråkigt att Maths Nilsson både implicit och explicit väljer att inte läsa så noga vad jag faktiskt skrivit. Han har skrivit en slutreplik, och jag tänkte först att det kunde räcka så. Jag hade sagt mitt. Men nu blev det så att även jag skrev en slutreplik.

I den här avslutande reflektionen vill jag kommentera två av de saker som Maths inte verkar vilja sätta sig in i, och ett av hans argument som skeptiker bör ta på allvar, och som jag kommer att skriva mer om.

1. Islands klimat 1798 – 2007

Titta noga på den graf från Islands motsvarighet till SMHI som jag hänvisade till:

Det kan väl inte råda någon tvekan om att den stödjer mitt resonemang om naturliga klimatcykler, som antagligen också avspeglas i den arktiska havsisens utbredning (som Alekseev rekonstruerat den).

Visst, det är varmare idag än under den Lilla istiden – det kan förklaras med solcykler – men i princip all uppvärmning under 1900-talet skedde före 1941, innan koldioxidhalten börjat stiga nämnvärt. Det blev kallare till 1979 för att sedan bli varmare igen till början av 2000-talet – till ungefär samma nivå som 1941. Att det sedan inte blivit varmare (netto) sedan 1941, då nästan all ökning av koldioxidhalten skett, är ett exempel (bland många andra) på data som talar emot klimathotet och för en låg klimatkänslighet. I det här fallet visserligen bara vid en väderstation, men den är representativ för hela Island, och jag ger många andra liknande exempel i kapitel 11 på http://www.klimathotet.com. Uppvärmningen 1979-2002 verkar inte alls vara unik eller människoskapad i någon större utsträckning, och sannolikt inte heller minskningen av den arktiska havsisen – eller de grönländska glaciärerna – under denna period. Det har hänt förr, cykliskt.

2. Tveksamma justeringar av data

Jag är ganska väl insatt i vilka skäl som brukar anges för justeringar av temperaturdata, inte minst ”time of observation bias adjustment”, som jag diskuterar ingående och kritiskt i kapitel 11 på http://www.klimathotet.com (som Maths inte vill läsa). Jag vet att det finns legitima skäl att justera rådata och redovisar dem. De många felkällorna i data från väderstationer är skäl nog att betrakta dem som mindre tillförlitliga, men de kraftiga och tendentiösa ändringar man gjort av 1900-talets temperaturer – till exempel på Island – finns det vad jag kan se ingen vetenskaplig förklaring till alls:

Det finns liknande exempel från hela världen, och tillsammans har dessa justeringar skapat bilden av dramatisk uppvärmning, som de flesta forskare accepterar okritiskt, eftersom de litar på NASA-GISS. Inte konstigt då att det finns så många ”peer-reviewed” artiklar som Maths kan hänvisa till som stöd för att det pågår en katastrofal global uppvärmning.

3. Svensmark och Shaviv

De forskare som är övertygade om att det är solcyklerna som ytterst driver klimatet har mycket som talar för sin sak, och sista ordet är inte sagt. Men, om de har rätt kan man tycka att det borde ha blivit kallare i världen de senaste decennierna, eftersom solaktiviteten varit låg, åtminstone i den utsträckning den är relaterad till antalet solfläckar.

Nu menar jag i och för sig att den globala medeltemperaturen sannolikt inte fortsatt att stiga så som NOAA och NASA-GISS påstår, utan att den har varit i princip oförändrad. Den uppvärmning som även UAH visar beror på El Nino 2010 och 2016. Frågan är också om de data för solaktiviteten som GISS visar är korrekta eller tendentiöst justerade, men det behöver jag titta närmare på.

Däremot anser jag att det finns övertygande tecken på att den globala uppvärmningen har tagit paus, och att så bristfälliga studier som Karl et al 2015 ger anledning till misstro. Det handlar inte bara om vilken temperaturkurva man kan lita på, utan också om exempelvis havsisens och de grönländska glaciärernas utveckling, liksom om havsvattenstånd och extremt väder med mera.

Det skulle kunna vara en tillfällig paus, det har hänt förr, och framtiden får utvisa om den globala uppvärmningen fortsätter eller vänds till global avkylning. Klimatsystemet är komplext och mycket svårt att förutsäga på medellång sikt, dvs decennier. Inte minst för att havens energiomsättning påverkar klimatet med en fördröjning på allt från decennier till sekler.

Men om UAH:s satellitdata för den globala medeltemperaturen inte börjar falla inom några år, eller till och med etablerar sig på en ny och högre nivå, och kanske även molnigheten börjar minska, så får vi skeptiker börja fundera på allvar över våra slutsatser. Det skulle vi få räkna som en stark indikation på att Svensmarks och Shavivs hypotes om solaktivitetens betydelse för klimatet genom att reglera den kosmiska strålningens effekt på molnigheten är ett stort steg närmare att vara falsifierad.

Men det kanske skulle kunna bero på variationer i den kosmiska strålningens intensitet? Eller på andra aspekter av solens aktivitet?

Jag ska återkomma till dessa viktiga frågor och diskussionen kring Svensmarks hypotes efter sommaren. Man brukar säga att ”extraordinary claims require extraordinary evidence”, och antagandet att koldioxidhalten plötsligt blivit mer avgörande för klimatet än solens aktivitet är, som jag ser det, ”extraordinary” på flera sätt, samtidigt som bevisen hittills är svaga eller obefintliga – till skillnad från antagandet att solen och haven dominerar. Men i dagens uppblåsta ”konsensus”-hysteri kan jag förstå att många tänker tvärtom, och lägger ribban lågt för falsifiering av Svensmark och Shaviv.

Eftertanke

Eftersom det inte förekommer något kritiskt tänkande i den offentliga klimatdebatten får man göra det själv, inte minst för att de ekonomiska och politiska konsekvenserna av klimatpaniken riskerar att bli minst lika allvarliga som klimathotet i sig.