Invaderande tistelfjärilar, smältande isar och sjunkande öar – tre av sommarens missledande klimatlarm

Sedan Klimatforum tog sommarledigt har förstås floden av missledande rapporter om klimatet fortsatt att strömma från media. Här är tre exempel från de senaste veckorna:

1. Invaderande tistelfjärilar

Sverige blev under försommaren ”invaderat” av miljontals tistelfjärilar, vilket av exempelvis SvT reflexmässigt kopplades till klimatförändringar. Rubriken ”Tropiska fjärilar invaderar Sverige” på Svt.se gav intryck av att det handlade om en för Sverige främmande art, som egentligen hör hemma i tropikerna och som på grund av den globala uppvärmningen nu börjat etablera sig i Sverige. Den felaktiga idén dök upp lite varstans, inte minst i oroade kommentarsfält. SvT varnade för att även andra djurarter, som inte lever på tistlar utan blir ett hot mot fauna och jordbruk i Sverige, skulle kunna följa efter. På grund av klimatförändringarna. Den 14 juni rapporterade bland annat Sydsvenskan att ”Rekordmånga tistelfjärilar har lämnat sydligare breddgrader och tagit sig in i Sverige.”

De har ”lämnat” sydligare breddgrader och ”tagit sig in i Sverige” – som om det var något nytt, ovanligt och oroande.

Men det är väldigt enkelt att skaffa sig korrekt information om tistelfjärilen. På Jordbruksverkets hemsida till exempel:

”Arten är en kosmopolit som finns över hela världen förutom i Sydamerika och på Antarktis.”

(Foto: Johan Wallander)

Tistelfjärilar har alltid kommit till Sverige på försommaren. Ibland i tusental, ibland i miljontal. De är helt enkelt en migrerande art, ”flyttfjärilar”, som inte alls bara ”hör hemma” i tropikerna eller ”medelhavsområdet”, utan i hela världen. På vårarna flyger de norrut från norra Afrika, och resan är så lång att den kan ta flera generationer. Hur många som kommer till Sverige beror bland annat på vindarna. 2009 hade England en stor ”invasion”, och i år hände det i Sverige. Som Jordbruksverket skriver:

”Antalet tistelfjärilar i Sverige varierar mycket mellan olika år, inte minst beroende på att fjärilarna behöver varma medvindar för att kunna ta sig hit.”

”De år som tistelfjärilar flyger in till Sverige i stora antal har det varit gynnsamma vinterregn i Nordafrika eller Mellanöstern”.

Tvärtemot vad som skrevs i en del tidningar beror alltså inte ett år med många tistelfjärilar på att det varit extrem torka, utan gynnsamma vinterregn i Nordafrika eller Mellanöstern.

Vintrarna i Nordeuropa är för kalla för att tistelfjärilen ska kunna etablera sig här, men de kan bli kvar även till hösten:

”De år med kraftig inflygning i maj och juni, som följs av varma och lagom torra somrar blir det många tistelfjärilar under sensommar och tidig höst.”

Om den svenska sommaren blir ”varm och lagom torr” kommer vi sannolikt att få se rubriker om tistelfjärilar igen, men framför allt om katastrofal global uppvärmning förstås (det som vi i min barndom kallade ”en riktig badsommar”).

Stålsätt er, njut av sommaren och läs gärna istället Hans W:son Ahlmanns understreckare i SvD i september 1938, då det antagligen var varmare än idag, glaciärerna smälte för fullt och folk i Arktis gladde sig åt bättre skördar och ökande fiskbestånd: Om den aktuella klimatförbättringen.

2. Smältande isar

Det blev en stor nyhet att glaciärerna på Grönland smälte kraftigt i maj. Svd hade rubriken: Grönlandsisen smälter ovanligt tidigt: ”Allvarligt”. Aftonbladet publicerade en bild som spridits viralt över hela världen:

De flesta ser antagligen en pågående katastrof i denna bild, och läser inte vad klimatforskaren Steffen Olsen, som tagit bilden, och en annan expert vid Danmarks Meteorologiske Institut, säger:

”För den brittiska tidningen The Guardian förklarar Steffen Olsen att fotografiet togs på en dag med onormala nivåer och att den är ”mer symbolisk än vetenskaplig”.

– Under förra veckan uppstod väldigt varma förhållanden på Grönland och även på en stor del av övriga Arktis till följd av varm luft som kom söderifrån, säger Ruth Mottram vid Danmarks meteorologiska institut till tidningen.”

Det vi ser på bilden är att några dagars ovanlig värme smält havsisen så att det bildats vatten ovanpå.

Klimatskeptiker brukar anklagas för att inte kunna skilja mellan ”väder” och ”klimat”, men klimatalarmister blandar ihop dem hela tiden, och drar extrema växlar på varenda ovanlig väderhändele. Så fort något utöver det vanliga händer – och det gör det ju jämt – skyller man på ”klimatförändringen”, dvs på oss människor. Helt utan hänsyn till historik, trender och tillgängliga fakta om de verkliga orsakerna.

Här är lite fakta:

Då och då blir det varma somrar i Arktis, till exempel 2012 (röda linjen nedan). Andra somrar, som 2017 och 2018, smälte ovanligt lite på Grönland, dessutom efter rekordartad tillväxt på vintern (blå linjerna nedan). Det såg du nog inga rubriker om.

Våren 2019 började helt normalt, men den 12 juni 2019 drog varm luft in över Arktis – och då vaknar klimatalarmisterna och ropar ”katastrof”:

I själva verket är sådana värmetoppar på våren inte heller ”onormala”. Det händer då och då, och är ”väder”, inte ”klimat”, en naturlig regional temperaturvariation, inte ”global uppvärmning”:

Här nedan är en animation från Danmarks Meteorologiske Institut som visar temperaturerna året runt i Arktis mellan 1958 och 2013. Titta särskilt på sommarmånaderna (där kurvan ligger över den blå linjen nedan), då det varmt nog att smälta isen. Ser du någon global uppvärmning? En pågående katastrof?

Under 2000-talet har temperaturen på sommaren faktiskt till största del legat under det normala (gröna linjen).

Klimatet i världen går i cykler, och under varmare perioder minskar isarna, medan de växer i kallare perioder. Så här har de grönländska glaciärerna utvecklats under 1900-talet enligt fem olika forskargrupper:

Och det grönländska snötäcket under sommarmånaderna har faktiskt ökat mellan 1962 och 2013:

Fem grönländska väderstationer rapporterar också att temperaturerna fallit igen sedan 2005, trots enstaka värmetoppar:

Läs mer på Klimathotet.com i det inledande avsnittet Borde man oroa sig för klimathotet?, kapitel 15 Varför smälter glaciärerna? och kapitel 16 Är smältande isar tecken på en hotande katastrof?

3. Sjunkande öar

I media har vi den senaste tiden fått veta att öar i Papua Nya Guinea ”sjunker” (dvs översvämmas) och hur det drabbar oskyldiga naturfolk och inte minst – BARNEN. Och det antas, helt okritiskt, ske grund av global uppvärmning orsakad av oss människor (västerlänningar) som får glaciärer att smälta och haven att stiga.

Det är sant att det finns öar som har och är på väg att översvämmas, inte bara i Stilla havet. Det är också sant att havsvattenståndet i genomsnitt stiger i världen. Enligt tidvattenmätare världen över har havsvattenståndet i världen stigit med i genomsnitt 1,92 millimeter per år, dvs 1,92 centimeter per decennium och 1,92 decimeter per århundrade, givet att trenden fortsätter oförändrat (källa). Det beror på att det har blivit varmare i världen efter den 500 år långa Lilla istiden:

Det är knappast oroande ur ett globalt perspektiv, men framför allt har ökningstakten varit stabil ända sedan mitten på 1800-talet, och inte accelererat i takt med att människans utsläpp av växthusgaser ökat, särskilt efter 1950 och allra mest under 2000-talet. Det verkar helt enkelt vara en helt naturlig process, som inte påverkas på något mätbart sätt av vad vi människor gör.

Men i själva verket stiger inte havsvattenståndet likadant över hela världen. Det ser det väldigt olika ut på olika platser:

På vissa platser stiger havsnivån ganska dramatiskt, på andra sjunker den, medan höjningen överlag är måttlig. Skillnaderna beror på lokala och regionala förhållanden, exempelvis geologiska processer som landhöjning och landsänkning.

Både den höjning av havsvattenståndet som beror på att det blivit varmare sedan den Lilla istiden och de som beror på lokala faktorer kan, enskilt eller sammantaget, skapa stora problem på vissa platser, men det är allt annat än självklart att ”sjunkande öar” beror på global uppvärmning – eller på människans utsläpp av växthusgaser.

De flesta korallöar verkar klara stigande havsnivåer bra i den bemärkelsen att de snarare växer än dränks. En artikel i tidskriften New Scientist från 2 juni 2015 rapporterade resultatet från en studie av Paul Kench vid University of Aukland på Nya Zeeland: Small atoll islands may grow, not sink, as sea levels rise (New Scientist, 2 juni 2015).

Här finns mer forskning.

Jag vet inte exakt vad som händer på de öar i Papua Nya Guinea som SvT besökt. Det är helt säkert så att de håller på att översvämmas. Sån’t händer nämligen. Den naturliga globala uppvärmningen spelar säkert en roll, men det avgörande är de lokala/regionala förhållandena som gör öarna särskilt sårbara. Människans utsläpp av växthusgaser verkar däremot inte ha något med saken att göra. Det är hursomhelst slarvig journalistik att inte belysa den frågan, utan bara reflexmässigt skylla varje katastrof på koldioxiden.

Komplettering 2 juli: Fredrik Vildö tipsade om att förhållandena på Papua Nya Guinea antagligen har något att göra med vulkanism, eftersom landet ligger rakt över en förkastningslinje norr om Australien. Det är förstås ingen tillfällighet, eftersom dessa och många andra öar har helt enkelt en gång bildats genom vulkanism:

Fördjupning om havsvattenståndet

Vad jag kan se verkar det inte pågå någon dramatisk allmän höjning av havsvattenståndet i södra Stilla havet eller runt Papua Nya Guinea. Låt oss titta närmare på hur havsvattenståndet förändrats i området med hjälp av data från amerikanska NOAA, redovisade på deras webbplats Sea Level Trends:

Papua Nya Guinea

På Papua Nya Guinea har NOAA bara en station som mäter havsnivån, och det finns bara data mellan 1965 och 1999:

Det är stora variationer från år till år, men under dessa 34 år har havsvattenståndet vid Rabaul faktiskt haft en sjunkande trend. Det talar för att lokala förhållanden spelar en avgörande roll för havsnivån, dvs hur strandlinjen förändras, på olika platser.

Hur ser det ut i området runt Papua Nya Guinea? Kan man se några tecken på en pågående och accelererande katastrof?

Norra Australien

Söderhavsöar

Filippinerna

I Manila i Filippinerna hände tydligen något i början av 1960-talet, som orsakade en plötslig förändring som fortfarande håller i sig:

I Legaspi ser vi också ovanligt stor höjning, men inte samma plötsliga acceleration i början av 1960-talet som i Manila, utan snarare en deceleration:

I Cebu ser vi dock bara lite drygt en millimeter per år, utan acceleration.

Generellt finns alltså inga tecken på en accelererande katastrof orsakad av stigande havsnivå beroende på global uppvärmning, utan en stabil och långsiktig trend på någon eller några millimeter per år som inte verkar ha något med människans ökande utsläpp av växthusgaser att göra.

Jämför gärna med data från andra platser på jorden:

New York (som sjunker sedan istiden):

Juneau, Alaska (som har landhöjning sedan istiden):

Los Angeles:

Key West, Florida:

Aberdeen, Skottland:

Buenos Aires, Argentina

Mar del Plata, Argentina:

Mumbai, Indien:

Hakodate, Japan:

Läs mer om havsvattenståndet i världen på Klimathotet.com i kapitel 21 Hotar stigande hav att dränka världens kuster? och kapitel 22 Håller korallöarna på att dränkas?

---