Jag har hävdat att det inte händer något oroande med klimatet. Det är inte samma sak som att det inte händer något alls, och inte heller att klimatet inte kan vara farligt av helt naturliga skäl. Min poäng är att det inte händer något med klimatet som talar för att vi människor är på väg att orsaka en katastrof genom våra utsläpp av växthusgaser.
Det har blivit varmare, så det är inte förvånande om det orsakar klimatförändringar. Frågan är dels vilka klimatförändringar som faktiskt sker eller har skett, dels om de i så fall är oroande tecken på att människans utsläpp av växthusgaser är på väg att orsaka en katastrof. Smärre förändringar i frekvens eller intensitet är naturligtvis inte oroande, och inte heller kraftigare förändringar om de uppenbart är cykliska eller har naturliga förklaringar. Numera sträcker sig klimatstatistik inte längre tillbaka än 1980 eller 1950, bara med undantag för global medeltemperatur, som redovisas från 1880 eller till och med tusentals eller hundratusentals år tillbaka, men är baserad på tvivelaktiga metoder.
För orkaner, cykloner, tornados och översvämningar har ingen förändring detekterats sedan 1980. Men extremvärme, extremkyla och torka har enligt den här officiella statistiken blivit värre globalt.
Det ser inte särskilt dramatiskt ut, och i alla fall inte lika oroande ut som de officiella kurvorna för den stigande globala medeltemperaturen. Problemen med den högst tvivelaktiga statistiken har jag analyserat i min bok. Det handlar om den urbana värmeeffekten, homogenisering som blandar bra data med dåliga data, användning av klimatmodeller för att kompensera för brist på faktiska observationer, användning av data med låg kvalitet från södra halvklotet och overifierbara antaganden om hur aerosoler från förbränning av fossila bränslen påverkat klimatet under 1900-talet. Men det finns liknande metodologiska svagheter även i alla andra klimatdata, bland annat just att man kompenserar bristen på verkliga data från det södra halvklotet med hjälp av datorbaserade klimatmodeller, som överdriver vad som faktiskt händer.
Extrem värme – tvivelaktiga data eller ignorerad kontext
Medierapporter om extrem värme har också misslett opinionen eftersom de visat sig vara baserade på mätningar av låg kvalitet, exempelvis i direkt solljus på plåttak eller på marken över asfalt. Men det är naturligtvis inte vad som avses i den officiella statistiken, som redovisar extremvärme i tre olika parametrar:
Till att börja med kan man diskutera om denna ökning är oroande i ett större tidsperspektiv, eftersom den här statistiken bara sträcker sig tillbaka till 1950. För 50 miljoner år sedan levde och frodades våra äldsta släktingar bland primaterna i en medeltemperatur som var 13 grader högre än idag, och nu lever vi i den kallaste perioden på 65 miljoner år, huvudsakligen präglad av hundratusenåriga istider.
Istiderna har avbrutits av perioder med mildare klimat, så kallade interglacialer, av vilka den senaste, Holocen, hittills har pågått i 10 000 år. Men de senaste 4 000 åren har det blivit kallare igen, med korta avbrrott på några hundra år med lite varmare klimat – bronsåldern, den romerska värmeperioden och den medeltida värmeperioden, då kulturen kunnat blomstra. Den moderna uppvärmningen kom efter den flera hundra år långa Lilla istiden, och har möjliggjort det välstånd vi har idag. Glaciären i Glacier Bay i Alaska började smälta redan i slutet på 1700-talet, och 90% av isen försvann redan under 1800-talet.
Att temperaturerna slår rekord sedan mätningarna började i slutet av 1700-talet är inte detsamma som ”extrem” värme, utan ett uttryck för att det blivit varmare sedan den Lilla istiden. Men oron för klimathotet bygger på officiella temperaturkurvor för 1900-talet som visar att det blivit ovanligt varmt på ovanligt kort tid. Det finns det dock skäl att ifrågasätta. Det bygger på att man med tveksamma metoder har sänkt observerade temperaturdata under 1900-talets första hälft, och höjt dem efter 1970, inte bara i USA, som i graferna nedan från Tony Heller, utan över hela världen:
De faktiskt uppmätta temperaturerna vid de bäst belägna väderstationerna visar att det mesta av den moderna uppvärmningen skedde före 1950, innan våra utsläpp av växthusgaser börjat ta fart på allvar:
Även den så kallade ”hockeyklubban”, ger en bild av de senaste 2000 årens temperatur som på goda grunder kan ifrågasättas och där både den romerska, den medeltida värmeperioden och den Lilla istiden saknas.
Extrem kyla minskar
Kyla dödar många gånger fler människor än extrem värme. Av det skälet borde vi välkomna ett lite varmare klimat. Men det hävdas numera att global uppvärmning paradoxalt nog även kan leda till att förekomsten av extrem kyla ökar. Man menar att uppvärmningen försvagar de kraftiga nordliga cirkumpolära vindarna i den så kallade polarvirveln, så att kall arktisk luft oftare kan tränga ner över kontinenterna på det norra halvklotet. I min bok diskuterar jag den hypotesen, som står i motsats till att man tidigare menade att uppvärmning istället stabiliserar polarvirveln, och visar att förekomsten av den här sortens ”köldknäppar” tvärtom har minskat när det blivit varmare.
När det gäller kyla används fyra olika parametrar. Globalt har den lägsta årliga temperaturen stigit, och längden på köldknäpparna har minskat, i linje med att det pågår en global uppvärmning.
Andelen kalla nätter och antalet frostnätter har minskat. Den globala uppvärmningen beror inte bara på att maxtemperaturerna stigit på dagarna och somrarna, utan även på att det har blivit mindre kallt på nätterna och vintrarna. Det talar för att den urbana värmeeffekten har haft en påverkan på statistiken för den globala medeltemperaturen.
Torka – ökningen beror på ”infilling” med klimatmodeller
Man skiljer mellan tre olika sorters torka, och de visar alla en ökning. Meteorilogisk torka handlar om brist på regn, agrikulturell torka om för lite fukt i jordarna, och hydrologisk torka handlar om minskande flod- och grundvatten, alltså det vatten som används av människor för att bland annat dricka, laga mat, tvätta och bevattna.
Graferna visar det globala genomsnittet, men ökningen av metorologisk och hydrologisk torka beror enbart på en förändring i Afrika och Sydamerika, som inte kan konstateras inte i Europa, Nordamerika, Asien eller Oceanien. Det låter lite som att det är utvecklingsländer som får betala klimatpriset för de utvecklade ländernas utsläpp. Om det nu beror på utsläppen.
I själva verket beror ökningen av meteorologisk torka på hur dessa data tagits fram. ERA5 är en så kallad reanalys, i det här fallet av data från regnmätare från hela världen, men problemet är att det finns glest med sådana mätare i Afrika och Sydamerika, så där kompletterar man med data genererade av klimatmodeller. Men om man enbart tar hänsyn till faktiskt uppmätta data försvinner ökningen, och ersätts med en minskning.
Statistiken för agrikulturell torka måste ses i ljuset av att ERA5 modellerar markfukt i stället för att observera den. Modellen justeras visserligen löpande med verkliga observationer, men inte av markfukt utan av temperatur och luftfuktighet vid marknivå. Markfukt observeras mycket sparsamt i hela världen, även i regioner med i övrigt god meteorologisk täckning. Eftersom dessa observationer är kortsiktiga och täta dämpas långsiktiga trender i markfukt och blir svagare än de skulle ha varit om markfukten observerades direkt. Den här statistiken bör därför läsas som ett mått på år‑till‑år‑variationer i torka snarare än som en exakt uppskattning av en sekellång uttorkningstakt.
Agrikulturell torka ökar enligt den här statistiken i delar av Nordamerika och Asien. Dessa förändringar hänger samman med högre temperaturer, ökad evaporativ efterfrågan och den markfuktmodell som används i ERA5. Men det är inte tillräckligt stora för att skapa en global ökning på egen hand.
Afrika visar inte någon statistiskt detekterad ökning i agrikulturell torka, även om värdena ligger nära gränsen. Den svaga uppåtgående signal som syns är nästan helt modellgenererad, eftersom markfuktsmätningar är mycket få i hela världen och i det närmaste obefintliga i Afrika. Men den globala ökningen uppstår alltså inte främst på grund av Afrikas egen trend, utan genom viktningen av en annan region som saknar markfuktsobservationer, nämligen Sydamerika. När Sydamerika fylls med modellvärden från ERA5 får dess underskott ett oproportionerligt genomslag i den globala statistiken. Före viktkorrigeringen visar de faktiska observationerna ingen global ökning, men efter korrigeringen driver de modellgenererade underskotten i Sydamerika, och i viss mån Afrika, den globala trenden.
Även ökningen av global hydrologisk torka beror enbart på data från Sydamerika och Afrika. Och det bygger också på en reanalys – GloFAS v4.0 – som använder klimatmodeller för att kompensera för bristfälliga data. I Afrika och Sydamerika finns få floddata, och stora avrinningsområden saknar observationer, så där får klimatmodeller ett mycket större inflytande än i Nordamerika, Europa, Asien och Oceanien, där datatäckningen är god. Och hydrologiska klimatmodeller reagerar starkt på temperatur och avdunstning, och kan generera sjunkande flodnivåer i varma regioner även när observationerna inte visar någon tydlig trend.
Det innebär att den ökande hydrologiska torkan i Afrika och Sydamerika sannolikt till stor del kommer från modellkomponenten. Det är därför just dessa två kontinenter skiljer sig från de fyra regioner med goda observationer som inte visar någon ökning alls. Om man skulle använda en ren observationsserie för flodvatten är det därför troligt att den globala ökningen skulle minska eller försvinna.
Datakälla: Global Extreme Weather and Climate Change Dashboard
