Jag har hävdat att det inte händer något oroande med klimatet. Det är inte samma sak som att det inte händer något alls, och inte heller att klimatet inte kan vara farligt av helt naturliga skäl. Min poäng är att det inte händer något med klimatet som talar för att vi människor är på väg att orsaka en katastrof genom våra utsläpp av växthusgaser.
Det har blivit varmare, så det är inte förvånande om det orsakar klimatförändringar. Frågan är dels vilka klimatförändringar som faktiskt sker eller har skett, dels om de i så fall är oroande tecken på att människans utsläpp av växthusgaser är på väg att orsaka en katastrof. Smärre förändringar i frekvens eller intensitet är naturligtvis inte oroande, och inte heller kraftigare förändringar om de uppenbart är cykliska eller har naturliga förklaringar. Numera sträcker sig klimatstatistik inte längre tillbaka än 1980 eller 1950, bara med undantag för global medeltemperatur, som redovisas från 1880 eller till och med tusentals eller hundratusentals år tillbaka, men är baserad på tvivelaktiga metoder.
För orkaner, cykloner, tornados och översvämningar har ingen förändring detekterats sedan 1980. Men extremvärme, extremkyla och torka har enligt den här officiella statistiken blivit värre globalt. Det ser inte särskilt dramatiskt ut, och i alla fall inte lika oroande ut som de officiella kurvorna för den stigande globala medeltemperaturen. Problemen med den högst tvivelaktiga statistiken har jag analyserat i min bok. Det handlar om den urbana värmeeffekten, homogenisering som blandar bra data med dåliga data, användning av klimatmodeller för att kompensera för brist på faktiska observationer, användning av data med låg kvalitet från södra halvklotet och overifierbara antaganden om hur aerosoler från förbränning av fossila bränslen påverkat klimatet under 1900-talet. Men det finns liknande metodologiska svagheter även i alla andra klimatdata, bland annat just att man kompenserar bristen på verkliga data från det södra halvklotet med hjälp av datorbaserade klimatmodeller, som överdriver vad som faktiskt händer.
Extrem värme – tvivelaktiga data eller ignorerad kontext
Medierapporter om extrem värme har också misslett opinionen eftersom de visat sig vara baserade på mätningar av låg kvalitet, exempelvis i direkt solljus på plåttak eller på marken över asfalt. Men det är naturligtvis inte vad som avses i den officiella statistiken, som redovisar extremvärme i tre olika parametrar:
Till att börja med kan man diskutera om denna ökning är oroande i ett större tidsperspektiv, eftersom den här statistiken bara sträcker sig tillbaka till 1950. Å andra sidan har de officiella temperaturkurvorna på tveksamma grunder sänkt observerade temperaturdata under 1900-talets första hälft.
De faktiskt uppmätta temperaturerna vid de bäst belägna väderstationerna visar att det mesta av den moderna uppvärmningen skedde före 1950 och att de observerade värmerekorden under 1930-talet fortfarande står sig, i alla fall i USA.
Att maxtemperaturerna slår rekord sedan den Lilla istiden är inte detsamma som ”extrem” värme. Även den så kallade ”hockeyklubban”, ger en bild av de senaste 2000 årens temperatur som på goda grunder kan ifrågasättas och där både den romerska, den medeltida värmeperioden och den Lilla istiden saknas. Sätter man dessa temperaturkurvor i relation till data från de senaste 10 000 åren under Holocen, eller till de senaste 66 miljoner åren, står det dessutom klart att vi inte lever i en extremt varm, utan extremt kall period jordens historia.
Extrem kyla minskar
Kyla dödar många gånger fler människor än extrem värme. Av det skälet borde vi välkomna ett lite varmare klimat. Men det hävdas numera att global uppvärmning paradoxalt nog även kan leda till att förekomsten av extrem kyla ökar. Man menar att uppvärmningen försvagar de kraftiga nordliga cirkumpolära vindarna i den så kallade polarvirveln, så att kall arktisk luft oftare kan tränga ner över kontinenterna på det norra halvklotet. I min bok diskuterar jag den hypotesen, som står i motsats till att man tidigare menade att uppvärmning istället stabiliserar polarvirveln, och visar att förekomsten av den här sortens ”köldknäppar” tvärtom har minskat när det blivit varmare.
När det gäller kyla används fyra olika parametrar. Globalt har den lägsta årliga temperaturen stigit, och längden på köldknäpparna har minskat, i linje med att det pågår en global uppvärmning.
Men den globala uppvärmningen beror inte främst på att maxtemperaturerna stigit på dagarna, utan på att det har blivit mindre kallt på nätterna.
Andelen kalla nätter och antalet frostnätter har minskat. Det talar för att den urbana värmeeffekten har haft en påverkan på statistiken för den globala medeltemperaturen.
Torka – ökningen beror på ”infilling” med klimatmodeller
Man skiljer mellan tre olika sorters torka, och de visar alla en ökning. Meteorilogisk torka handlar om brist på regn, agrikulturell torka om för lite fukt i jordarna, och hydrologisk torka handlar om minskande flod- och grundvatten, alltså det vatten som används av människor för att bland annat dricka, laga mat, tvätta och bevattna.
Graferna visar det globala genomsnittet, men ökningen av metorologisk och hydrologisk torka beror enbart på en förändring i Afrika och Sydamerika, som inte kan konstateras inte i Europa, Nordamerika, Asien eller Oceanien. Det låter lite som att det är utvecklingsländer som får betala klimatpriset för de utvecklade ländernas utsläpp. Om det nu beror på utsläppen.
I själva verket beror ökningen av meteorologisk torka på hur dessa data tagits fram. ERA5 är en så kallad reanalys, i det här fallet av data från regnmätare från hela världen, men problemet är att det finns glest med sådana mätare i Afrika och Sydamerika, så där kompletterar man med data genererade av klimatmodeller. Men om man enbart tar hänsyn till faktiskt uppmätta data försvinner ökningen, och ersätts med en minskning.
Även ökningen av den agrikulturella torkan är baserad på ERA5, så även här är det användningen av klimatmodeller för att kompensera bristen på verkliga mätdata som är orsaken. Baserat på faktiska observationer kan man inte se någon ökning.
Även ökningen av global hydrologisk torka beror enbart på data från Sydamerika och Afrika. Och det bygger också på en reanalys – GloFAS v4.0 – som använder klimatmodeller för att kompensera för bristfälliga data. I Afrika och Sydamerika finns få floddata, och stora avrinningsområden saknar observationer, så där får klimatmodeller ett mycket större inflytande än i Nordamerika, Europa, Asien och Oceanien, där datatäckningen är god. Och hydrologiska klimatmodeller reagerar starkt på temperatur och avdunstning, och kan generera sjunkande flodnivåer i varma regioner även när observationerna inte visar någon tydlig trend.
Det innebär att den ökande hydrologiska torkan i Afrika och Sydamerika sannolikt till stor del kommer från modellkomponenten. Det är därför just dessa två kontinenter skiljer sig från de fyra regioner med goda observationer som inte visar någon ökning alls. Om man skulle använda en ren observationsserie för flodvatten är det därför troligt att den globala ökningen skulle minska eller försvinna.
Datakälla: Global Extreme Weather and Climate Change Dashboard
