Falsklarmet om ökenspridning

Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt från Vetenskapsradion som sändes 2016 och handlade om Forskningen som tog hål på myten om ökenspridningen*. Det ger en föredömlig analys av vad som gick snett den gången, men konstaterar att några paralleller till klimatfrågan idag kan man inte dra. Fast, jo, det kan man, inte minst bristen på tänkande journalister som lär av historien.

Klimathotet är inte det första exemplet på hur världens forskare, politiker och medier samlats kring övertygelsen om att jordens miljö står inför en akut miljökatastrof orsakad av oss människor. Redan på 1960-talet började oron spridas för att öknarna växte snabbt på grund av överexploatering av marken. Det var huvudfrågan på den stora miljökonferensen i FN:s regi i Nairobi 1978, och blev den första miljöfrågan som på allvar engagerade allmänheten i Sverige i praktisk handling genom att bidra till skogsplantering i Afrika.

Det satsades stora summor skattepengar, vilket i sin tur ledde till att alla fattiga länder gav sitt entusiastiska stöd och ivrigt hävdade att de hade stora problem med ökenspridning, oavsett om de hade öknar eller inte. En hel industri växte upp kring frågan, med institut och organisationer som anställde massor med folk.

Under 1980-talet fick dock den svenska forskaren Ulf Helldén, professor på Institutionen för naturgeografi och ekosystemvetenskap på Lunds universitet, och hans kolleger möjlighet att studera satellitbilder, och bestämde sig för att undersöka den påstådda ökenspridningen i Sahel på plats. Det visade sig att det inte alls pågick någon allmän ökenspridning, tvärtom, öknarna krympte. Den lokala spridning som förekom berodde på naturliga, regionala klimatförändringar.

Idag vet alla att jorden blir grönare, bland annat på grund av den stigande koldioxidhalten i atmosfären. Det är en av anledningarna till att skördarna i världen vuxit kraftigt i decennier. Den goda nyheten tas konstigt nog inte riktigt emot med den glädje som man kunde förvänta sig, utan med mycket tvivel och negativitet – det är nog inte så bra om det växer mer, det blir ju mer ogräs och jordarna blir urlakade, och växterna tål kanske inte så mycket mer koldioxid, grödorna blir nog näringsfattiga och så vidare…

Inte heller professor Helldén och hans kolleger hälsades med någon entusiasm av världssamfundet när de på 1990-talet meddelade att det inte pågick någon ökenspridning. Tvärtom möttes de av skepsis och motstånd, inte minst från medlemmarna i den så kallade G77-gruppen, som består av världens utvecklingsländer, men också från den stora byråkrati och de forskningsinstitut som växt upp i larmets kölvatten. Biståndspengar, jobb och karriärer stod på spel.

När Vetenskapsradion i Sveriges Radio sände sitt program om detta 2016 passade man på att varna för att dra paralleller till klimatfrågan. Att man hade fel om ökenspridningen behöver inte betyda att alla miljölarm är felaktiga. Och det är ju riktigt, samtidigt som man måste konstatera att det finns en hel del att lära om de ekonomiska och psykologiska processer som gjorde att en hel värld fastnade i en vanföreställning och kastade bort pengar på ett skenproblem. Vetenskapsradion ägnar faktiskt en stor del av programmet åt att belysa just detta, men förmår inte reflektera över vilka lärdomar vi kan dra idag. Till exempel att media borde axla rollen att analysera de politiska, ekonomiska och psykologiska mekanismerna som kan tänkas ligga bakom även dagens konsensus om klimathotet från fossila bränslen.

Parallellerna är slående. Den stora skillnaden är att under 1900-talets sista decennier hade vi uppenbarligen fortfarande en stark forskningstradition med hög vetenskaplig integritet, och ett förhållandevis svagt FN. Idag domineras till och med universitetens naturvetenskapliga institutioner alltmer av post-modernism och anslagstänkande. Vi har gigantiska, multinationella miljöorganisationer som lever på domedagsprofetior och ett FN som står betydligt starkare och prestigefyllt, inte minst tack vare klimatfrågan. Vi har en politikerklass som till allt större del står utan ideologi och heder och bara är intresserade av makt, och våra dominerande medier är antingen genompolitiserade eller genomkommersialiserade och helt ointresserade av det journalistiska uppdraget. Dessutom är numera i stort sett alla företag i alla branscher en del av den industri som tjänar pengar på att vara ”gröna”.

Alla de mekanismer som ledde fel om ökenspridningen är nu sjufalt kraftfullare. Det är nedslående att se hur en masspsykos kan kan sätta klorna i en hel värld. Mitt hopp står fortfarande till vetenskapen, även om det mest verkar vara pensionerade forskare av gamla stammen som vågar säga ifrån, eftersom de inte behöver oroa sig för sin karriär.

* https://sverigesradio.se/avsnitt/718046

Staffan 1 Klimathotet av Staffan Mörner

Borde man oroa sig för KLIMATHOTET?

Min bok ”Borde man oroa sig för klimathotet” kan köpas på Elsa Widdings förlag på webbplatsen Klimatkarusellen.

Några läsares reaktioner:

“Har boken hemma på bordet, slår upp ibland. Hade det på bordet vid middagsbjudningar (före Corona). Obetalbart bra. Riktig njutning att läsa. Beställde boken precis till mitt barnbarn som födelsedagspresent- 13 år. Perfekt!”

“Boken är mycket läsvärd, borde läsas av alla människor men främst av våra politiker så dom slutar med sina vansinniga och meningslösa projekt.”

“Jag läste färdigt din bok idag. Otroligt berikande och omtumlande. Vilket otroligt arbete som ligger bakom den.”