Vem är Kurt Olsson i klimatfrågan?

Ni kanske minns Kurt Olsson? En vansinnigt rolig figur skapad av den svenske komikern Lasse Brandeby en gång i tiden. En perfekt komisk gestaltning av många förfärliga personlighetsdrag, inte minst Dunning-Kruger-syndromet.

Maths Nilsson är en kunnig (men slarvig) klimatdemagog (han är snabb, för han har redan alla standardsvaren på sin hårddisk), och han tycker att Swebb-TV:s kritiska program om SvT:s klimatrapportering påminner honom om Kurt Olssons hysteriskt roliga program. Han är skicklig (och rolig), Nilsson, men också ganska fräck, och påminner mig om talesättet ”first they laugh at you”… Nilsson läser nämligen aldrig vad jag skrivit ordentligt innan han kritiserar, och han har aldrig på allvar satt sig in i mina argument, så frågan är faktiskt vem av oss som har mest gemensamt med Kurt Olsson.

Men han väcker en viktig fråga, som jag ställer mig själv ofta: Lider jag av Dunning-Kruger-syndromet? Kan jag inte tillräckligt för att förstå att jag inte fattat någonting? Det är en fråga Nilsson aldrig skulle ställa sig själv, och kanske – kanske – betyder det att han själv löper aningen större risk att lida av just nämnda syndrom än jag?

Så, vad är det då för galenskaper som jag likt en dummerjöns suttit i TV och yrat om?

Nilsson ger mig inte en enda poäng. Inte ens när jag håller med SvT:s globala klimatkorrespondent Erika Bjerström kan Nilsson låta bli att ge mig en släng om att jag är okunnig och obetydlig. Jag råkar känna till att stigande global medeltemperatur inte förväntas medföra fler stormar, men däremot intensivare. Jag konstaterar att Bjerström har rätt – och Nilsson hånskrattar. Det är inte snällt, utan indikerar istället Nilssons propagandistiska och demagogiska grundinställning.

Han underkänner i svepande ordalag de klimatforskare som inte delar hans egna uppfattningar, till exempel Roger Pielke, Roy Spencer, Richard Lindzen och många andra. Ryan N. Maue, som sammanställt data sedan början av 1970-talet som visar att stormarnas intensitet inte har ökat på något oroande sätt, blir avvisad med en fnysning:

Jag visar data på att det blivit färre kraftiga orkaner i USA sedan 1930-talet, och att det var mycket värre förr:

Men Nilsson sätter förstås inte någon större tilltro till denna graf, eftersom den kommer från Roy Spencer och, misstänker han, Roger Pielke. Han missar dock datakällan som anges, National Hurricane Center. Antalet kraftiga orkaner har alltså inte ökat i USA sedan 1930-talet. De ställer visserligen till med mer skada än förr, men det verkar inte bero på att de blivit intensivare:

Orsaken är rimligen att det bor fler människor i de utsatta områdena, och att där finns mer egendom och infrastruktur att förstöra.

Nilsson påpekar vad vi alla redan vet, nämligen att NOAA anser ”att det inte råder någon tvekan om att stormarna kommer att bli värre” (min kursivering). Men har glömmer att påpeka att NOAA inte ser några bevis för det i Atlanten (2019): ”In short, the historical Atlantic hurricane frequency record does not provide compelling evidence for a substantial greenhouse warming-induced long-term increase.” Och: ”U.S. landfalling hurricanes […] show a slight negative trend beginning from 1900 or from the late 1800s…”

Om det kommer att ske hänger förstås på om och hur mycket varmare det faktiskt blir (varför är en annan fråga). Prognosen för hur den globala medeltemperaturen kommer att förändras beror till stor del på hur uppvärmningen under 1900-talet sett ut, och vilka slutsatser som kan dras från historiska data. Jag ser mycket som talar för att i stort sett hela den moderna uppvärmningen skedde fram till 1940, innan koldioxidhalten börjat stiga på något anmärkningsvärt sätt, och det talar för att den varit en del av en naturlig klimatcykel. Det var alla överens om före 1999. Den historieskrivningen har därefter på oklara grunder ändrats av bland annat NASA-GISS under de två senaste decennierna. Nilsson viftar som vanligt undan mitt tvivel på dessa ”justerade” temperaturserier, men det beror ju på att han inte orkat (velat? vågat?) sätta sig in argumenten. Så länge han inte gör det kommer vi förstås ingen vart med alla de andra frågor som är beroende av dessa data.

Men som sagt, jag är helt med på att orkanerna enligt ”fysikens lagar” kommer att bli intensivare om det blir varmare. Det skulle Nilsson veta om han läst något jag har skrivit om saken.

Så långt har Nilsson bara gjort löje av mig och mina källor, utan att ifrågasätta något i sak. Han menar att det är ”knapphändigt med data” och att det kan ”ta tid att säkerställa en ökande trend”. Absolut! Jag är öppen för nya data, även om jag inte köper allt som skrivs i vetenskapliga tidskrifter helt okritiskt, som Nilsson gör. Kan det vara så att de data jag litar på inte ger en korrekt bild av verkligheten i ljuset av ny forskning?

Nilsson hänvisar till en uppmärksammad studie av Grindstedt et al 2019, som bedömer orkanernas styrka med hjälp av data för skadornas omfattning mätt i Area of Total Destruction, och justerar dem för förändringar av välstånd, befolkning och bosättning i utsatta områden. De drar den (för klimatalarmister efterlängtade) slutsatsen att, jo, orkanerna har blivit väldigt mycket värre (330% per århundrade!).

Att man skulle kunna avgöra den här frågan enbart baserat på ekonomiska data, utan hänsyn till den omfattande och väletablerade klimatvetenskapliga litteraturen och tillgänglig orkanstatistik, förefaller dock minst sagt tveksamt. Och det är inte det värsta. Studien har fått skarp kritik av Roger Pielke (No, Hurricanes Are Not Bigger, Stronger and More Dangerous). Jag räknar inte med att Nilsson är medveten om det, eftersom han normalt inte sätter sig in i argument som talar emot hans förutbestämda slutsatser (lite som Kurt Olsson). Pielke skriver (G19=Grindstedt et al 2019):

”The bottom line here is that a fatally flawed paper on climate science passed peer review at a significant journal. It used a dataset found online that had not undergone peer review, much less any quality control. The flawed conclusions of G19 have been loudly promoted by activist scientists and uncritical media. The result has been a polluting of our discussions of climate science and policy. I have no doubt that good science will win out in the long run, but if we do not enforce basic standards of research quality along the way, we will make that battle much more difficult than it need be.”

Nilsson refererar även till Kossin et al 2020, som påstås visa att orkanerna visst blivit värre mellan 1979 och 2017. Här är några exempel på vad Roger Pielke har att säga om den:

”OK, another short, but data-rich thread on the new Kossin et al. PNAS paper on tropical cyclones, which has been widely misreported, misunderstood and which misrepresents its own findings…” (min understrykning).

”Let me start by saying that the paper’s conclusions, that in some ocean basins a greater proportion of TCs [Tropical Cyclones] have become intense since 1980, is neither new nor controversial. Kossin et al. did not perform an attribution analysis but is widely claimed to have done so (which is odd)”.

”KKOV20 says of new satellite dataset: ‘key point here is that the ADT-HURSAT record is homogenous in time and by region, whereas the best-track data are not’. OK let’s compare the datasets (those diffs). Any inhomogeneity in best-track is hard to see if HURSAT is homogeneous”:

När det gäller attribution av orkaner till naturliga eller antropogena orsaker rekommenderar jag den här artikeln av Judith Curry.

Torka

Nilsson är kritisk till den inlagda trendlinjen (i SwebbTV-programmet) i grafen från Hao et al 2014, och jag håller med honom. Den är överdriven. Det kommenterar jag även i programmet. Men det är ju en bisak. Trenden är i alla fall inte uppåt. Det är typiskt för Nilsson, att notera små felaktigheter, utan betydelse för slutsatsen, och deklarera seger.

En viktigare poäng är att Hao (och andra) har mer aktuella forskningsresultat. Nilsson hänvisar till Hao et al 2018. Forskningen går framåt. Det har inget med Dunning-Kruger att göra.

Det här är verkligen intressant. 2014 publicerar Hao et al en vetenskaplig artikel där de bland annat har den här grafen (utan överdriven trendlinje):

Inte direkt något stöd för att det pågår en oroande global uppvärmning, men, som jag påpekade i programmet, så är det globala data, som kan dölja lokala och regionala klimatförändringar. Torra områden kanske blir torrare, medan blöta områden blir blötare.

Nilsson menar att den här studien bara handlade om att påvisa att det finns dåligt underlag, men det kan jag inte finna några spår av:

”Here we present data sets available from the Global Integrated Drought Monitoring and Prediction System (GIDMaPS), which provides drought information based on multiple drought indicators. The system provides meteorological and agricultural drought information based on multiple satellite-, and model-based precipitation and soil moisture data sets. GIDMaPS includes a near real-time monitoring component and a seasonal probabilistic prediction module. The data sets include historical drought severity data from the monitoring component, and probabilistic seasonal forecasts from the prediction module. The probabilistic forecasts provide essential information for early warning, taking preventive measures, and planning mitigation strategies. GIDMaPS data sets are a significant extension to current capabilities and data sets for global drought assessment and early warning. The presented data sets would be instrumental in reducing drought impacts especially in developing countries. Our results indicate that GIDMaPS data sets reliably captured several major droughts from across the globe.”

2018 kan man dock läsa (Hao et al 2018) att mellan 1951 och 2016:

”Results show a significant increase in the severity of compund drought and hot extremes in western USA, southeatern Asia, southern India, northeatern China and esatern Australia.”

Efter att ha nagelfarit Hao et al 2018 förstår jag vad det hela handlar om.

Slutsatsen bygger på tre parametrar: Standardized Dry Heat Index (SDHI), Precipitation trend (Standardized Pecipitation Index) och Temperature trend (Standardized Temperature Index, STI):

Den mellersta grafen, nederbördstrenden, kan vi bortse ifrån direkt. Den visar inget signifikant alls. Åtminstone inget som har med global uppvärmning på grund av en accelererande växthuseffekt att göra. Den första (övre) ser däremot oroande ut. Ganska stora områden ser ut att ha blivit torrare sedan 1951. Låt oss titta närmare på ett par av dem: Kalifornien…

… och Sahel:

Hmmm… Det ser ju inte alls särskilt oroande ut. Men kartan stämmer bra med vad jag kommit fram till när det gäller Somalia, som konstigt nog inte alls påverkats som förväntat av den globala uppvärmningen när det gäller torka, trots att det framställs så i media.

Den viktigaste och mest oroande parametern i Hao et al 2018 är temperaturtrenden. Den har jag skrivit mycket om, och den som följer mig på Klimatforum vet vad det handlar om: Allt talar för att vi haft två perioder med uppvärmning under 1900-talet, och att huvuddelen skedde fram till 1940, men den klimathistorien har skrivits om de senaste decennierna. Justeringarna av 1900-talets temperaturer på Island är bara ett exempel som är typiskt för väderstationer världen över. Uppvärmningen 1910-1940 har minskats, så att uppvärmningen efter 1980 framstår som mer dramatisk (gult=uppmätt, svart=homogeniserat/justerat):

Samma sak världen över. Massiva ”justeringar” av äldre data som gjorts de senaste decennierna har på oklara grunder sänkt de äldre temperaturerna och på så vis skapat ett intryck av kraftig uppvärmning under hela 1900-talet (med undantag för en ”platå” i mitten). Läs mer här.

Det här avvisar Nilsson svepande och med hänvisning till standardförklaringar som vi alla redan känner till. Att föraktfullt kalla det för konspirationsteori kastar inte direkt något ljus över problemet. Det faktum att NASA-GISS återställt temperaturerna i Reykjavik efter att ha blivit pressade av en australisk senator bekräftar bara hur tvivelaktig den här hanteringen är.

Den kraftiga temperaturtrenden i den understa grafen ovan är följaktligen, vad jag kan förstå, inte tillförlitlig, och det undergräver mitt förtroende för studiens resultat.

Nilsson hänvisar till studien Donat et al 2016, som med hjälp av flera olika dataserier redovisar globala data för extremt väder, bland annat förändringen av det genomsnittliga antalet ”Consecutive Dry Days”, alltså torra dagar i följd:

Den här typen av aggregerade globala data har som sagt sina svagheter, men de ger i sig inte något stöd för en pågående klimatkatastrof.

Eftersom Nilsson förde studien Donat et al 2016 på tal kan det vara intressant att se vad mer den innehåller när det gäller extremt värme.

”We find consistent warming trends in temperature extremes globally and in most land areas over the past century.”

Det man funnit är till att börja med att det genomsnittliga antalet varma dagar ökat en hel del, särskilt sedan 1980 ungefär:

Det är en bild som överensstämmer väl med de officiella temperaturkurvorna från NASA-GISS, som det alltså finns goda skäl att vara skeptisk till. De senaste decennierna har GISS på tvivelaktiga grunder justerat ner äldre temperaturer kraftigt, vilket fått uppvärmningen efter 1980 att framstå som mer dramatisk. Nilsson har bara gjort slarviga och tafatta försök att bemöta mina argument i denna fråga, och tills han (eller någon annan) gör det på ett seriöst och övertygande sätt finns det ingen anledning för mig att acceptera den här historieskrivningen.

Intressant nog ger två av studiens dataserier för förändringar av den varmaste dagen på året en helt annan bild, som stämmer bättre med mina slutsatser: att den moderna uppvärmningen skedde fram till 1940, följt av en avsvalning och därefter en ny period av uppvärmning till ungefär samma nivå som 1940:

Den globala statistiken för förändringar av antalet Kalla nätter ser i sin tur ganska annorlunda ut, med en konstant minskning i tre av de fyra dataserierna, särskilt under två perioder – fram till mitten av århundradet och från 1980. Det är ju goda nyheter – extrem kyla dödar 20 gånger fler än extrem värme:

Bevis för att det blivit varmare under 1900-talet, javisst (tack och lov). Tecken på en pågående katastrof? Knappast.

Skogsbränder

När det gäller skogsbränder håller jag med Nilsson. De data vi har utgör ingen bra ”proxy” för global uppvärmning, och borde varken användas som bevis för eller emot klimathotet. Nilsson pekar på boskapsskötsel och betydelsen av tillgången till resurser för att släcka bränder, och jag kan peka på bristande markvård, fler människor i skog och mark och många exempel på anlagda bränder, och ingen vet om och hur de här faktorerna eventuellt tar ut varandra.

Det irriterande är att så snart det inträffar skogsbränder så påstås de närmast unisont av medier, politiker och forskare bero på klimatförändringar orsakade av människan. Men när man påpekar att bränderna till stor del orsakas av bristande markvård och en hel del fall av (gröna?) mordbrännare, och att de faktiskt minskar globalt, så får man höra att antalet/utbredningen av skogsbränder är en dålig proxy för klimatförändringar. Det finns olika skäl till att det brinner mindre, som inte har med klimatet att göra, till exempel att brandbekämpningen blivit effektivare. Och statistiken är kanske inte helt pålitlig. Det är sant, men när alarmister trots det försöker dra växlar på att det brinner, vilket de gör med ett urverks pålitlighet, måste det ändå påpekas att trenden är minskande globalt, och att det faktiskt finns andra anledningar än klimatförändringar till att det uppstår skogsbränder.

När Bjerström strör påståenden omkring sig som saknar stöd är det svårt att inte säga emot. Även om de data jag använt döljer ett komplext och svårtolkat sammanhang, så visar de i alla fall att det inte alls finns ett så solklart stöd för påståendet att skogsbränderna blivit värre på grund av utsläppen av koldioxid som man så ofta vill ge intryck av:

Men, som sagt, vi borde alla lämna skogsbränderna utanför klimatdiskussionen.

Kraftig nederbörd

Donat et al 2016 redovisar också data för hur det genomsnittliga antalet dagar med kraftig nederbörd har förändrats:

Det ligger helt i linje med att det blivit lite varmare under 1900-talet (tack och lov), men borde inte få några larmklockor att ringa. Det stämmer dock ganska illa med regionala data jag redovisat när jag undersökt påståendet att den globala uppvärmningen gör det blötare där det redan är blött, till exempel monsunregnen i Bangladesh under 1900-talet:

Havsvattenståndet

Nilsson upprörs över vad jag har att säga om havsvattenståndet: ”Mitt topplock går när de ger sig på att förklara hur det egentligen ligger till med havsnivåökningar runt USA:s kuster och så vidare. Här kan ni läsa om att den har accelererat på senare år även om Mörner förstås inte anser det.”

Det är så roligt uttryckt! Jag riktigt hör Kurt Olssons röst.

Eftersom han inte preciserar vad det är som är så tokigt, vill jag gärna poängtera vad jag hävdar:

1. Havsvattenståndet har stigit i världen sedan den Lilla istidens slut, på grund av att landisar smält och haven blivit varmare och expanderat när den globala medeltemperaturen stigit.
2. I de data som finns från mätningar av tidvattnet vid kusterna kan man inte se någon acceleration av havsnivåhöjningen som tyder på en accelererande växthuseffekt.
3. Resultaten från tidvattenmätningarna påverkas av lokala och regionala faktorer som orsakar landhöjning eller – sänkning.

Min poäng när det gäller havsnivån runt USA:s kuster är att det är uppenbart att det sker något väldigt speciellt i floddeltat i Missouri, där havsnivån har stigit väldigt mycket mer än på andra håll. Det talar för att det inte är havet som stiger där, utan marken som sjunker. Självklart spelar den allmänna höjningen av havsvattenståndet också en roll i det sammanhanget, men det förklarar inte varför en ö sjunker i havet just där.

Det som verkligen fick Nilsson att explodera verkar dock ha varit frågan om höjningen av havsvattenståndet accelererat. Han hänvisar nämligen till en studie av Dengendorf et al 2019, som refereras på sajten CarbonBrief, och visar att havsnivåhöjningen accelererat ända sedan 1960-talet. Det låter ju som ett dråpslag, eftersom jag hela tiden hävdat att den acceleration man kan se i officiella grafer uteslutande beror på teknikbytet från tidvattenmätare till satellit-altimetri.

Jag har skrivit om den här studien tidigare (det vet inte Nilsson, för han läser inte vad jag skriver), och ytterligare några liknande (18 juli 2020). Jevreva et al 2013  får data från tidvattenmätare och satelliter att stämma genom att justera de förra med hänsyn till samma faktorer som de senare mäter. Enligt Hay et al 2015 är det helt enkelt omöjligt att dra några slutsatser om eventuell acceleration av det globala havsvattenståndet före 1990 enbart baserat på data från tidvattenmätare, så han använder en probabilistisk metod.

Vad visar då Dengendorf et al 2019? Jag börjar undra om Nilsson själv läser de artiklar han så självsäkert hänvisar till. Den här studien visar visserligen att det skett förändringar i hur snabbt havsvattenståndet stigit mellan 1913 och 2003:

Men det är ytterst små variationer, som knappast kan kopplas till en accelererande växthuseffekt. En viss acceleration är knappast förvånande eftersom det har blivit varmare. Liksom en viss minskning av accelerationstakten när det blivit svalare. Observera att höjningen faktiskt accelererar hela tiden, men i minskande takt när kurvan blir negativ. Accelerationen i början av 1900-talet lär inte kunna förklaras med våra utsläpp av växthusgaser, men vad har Dengendorf et al 2019 själva att säga om accelerationen som börjar på 1950-talet? Jo, att den berodde på kraftiga och ihållande västvindar över Stilla havet:

”The study also explored the reasons for the increase in sea level and found that the dominant cause is thermal expansion in the Indo-Pacific and South Atlantic oceans, caused by high-intensity ‘westerly winds‘. When westerly winds in the southern hemisphere blow over the Pacific ocean, the warm surface layer of the ocean is displaced. As the warm top layer of the ocean is moved, colder, denser water from deeper down in the ocean wells up to take its place. This cold water absorbs more heat and so it expands more, raising sea levels. As Dangendorf explains in the video below, one of the main findings of this work is that the pace of global sea level increase is “driven by these winds in an indirect effect”. This effect has led to a significant increase in sea levels in the southern hemisphere, the study finds. It shows that a westerly wind intensification of 15% results in a 40mm increase in average global sea level over 70 years.

It was also found that while ice melt contributed to increased acceleration in the 1930s (due to a late response from a mini-ice Age), as well as more recently, it had very little impact on acceleration from the 1940s to 1990s.

It is still not clear to what extent climate change could have driven the intensification of westerly winds. However, says Dangendorf in the video below, it is possible that ‘it is…related to human causes’.

Det är oklart, men ”möjligt”, att den här accelerationen berodde på oss människor. Men smältande is hade ”mycket litet” med saken att göra.

Läs mer: Hotas världens kuster av stigande hav?

Weather attribution

Nilsson påpekar att det idag finns hundratals studier som visar att en mängd olika specifika fall av extremt väder kan hänföras till antropogena orsaker. På den interaktiva kartan på CarbonBrief redovisas flera hundra studier av enskilda extrema väderhändelser som påstås visa att de blivit – inte fler eller värre – utan mer sannolika på grund av människan. Det ska jag återkomma till, med fokus på geografiska områden jag redan undersökt utan att finna några spår av antropogen klimatpåverkan, till exempel i bland annat Florida, Kalifornien, Sahel, Somalia och Bangladesh. Kanske nästa söndag.

Vem är Kurt Olsson i klimatfrågan?

Både Nilsson och jag har nog våra blinda fläckar och ”confirmation bias”, men ingen av oss kan faktiskt jämföras med Kurt Olsson. Nilsson tycker det är tröttsamt att behöva argumentera med klimathotsskeptiker, men det kanske beror på att han inte lyssnar. Han tror inte att han har något att lära av att ta sina meningsmotståndares argument på allvar, och går därför på autopilot. Men trots Nilssons mobbnings-manér är jag övertygad om att han är en sanningssökare precis som jag, och inte den propagandist han ofta framstår som. Tänk vad intressant det skulle kunna bli om vi hjälptes åt istället för att håna varandra.

---

Läs mer

Borde man oroa sig för KLIMATHOTET?

Min bok ”Borde man oroa sig för klimathotet” kan köpas på Elsa Widdings förlag på webbplatsen Klimatkarusellen.

Några läsares reaktioner:

“Har boken hemma på bordet, slår upp ibland. Hade det på bordet vid middagsbjudningar (före Corona). Obetalbart bra. Riktig njutning att läsa. Beställde boken precis till mitt barnbarn som födelsedagspresent- 13 år. Perfekt!”

“Boken är mycket läsvärd, borde läsas av alla människor men främst av våra politiker så dom slutar med sina vansinniga och meningslösa projekt.”

“Jag läste färdigt din bok idag. Otroligt berikande och omtumlande. Vilket otroligt arbete som ligger bakom den.”

Recensioner

Göran Sjöberg: https://anthropocene.live/2020/04/28/borde-man-oroa-sig-for-klimathotet/

Ingemar Nordin: http://www.klimatupplysningen.se/2020/05/04/en-faktarik-bok-om-klimatet/

Intervjuer