Klimathotets tre falska fundament

Den så kallade klimatkrisens trovärdighet hänger på tre falska påståenden:

1. Forskarna är överens om klimathotet
2. Klimatförändringar bekräftar klimathotet
3. Temperaturförändringarna kan inte förklaras naturligt

1. Forskarna är överens om klimathotet – eller?

Alla har hört påståendet att 97% av klimatforskarna är överens om klimathotet, dvs att den globala medeltemperaturen stigit på ett unikt kraftigt sätt sedan 1950, huvudsakligen på grund av människans utsläpp av växthusgaser, och att det innebär en hotande global klimatkatastrof.

Det är ett av de effektivaste argumenten för klimathotet, eftersom vi litar på experter i frågor vi själva inte har kompetens att bedöma – oftast med rätta. Men det finns det inget stöd för i det här fallet. De undersökningar man hänvisar till visar inte alls det som man påstår att de visar.

De flesta klimatforskare som har kompetens att bedöma vad som driver klimatförändringar – främst fysiker, kemister och geologer – är förvisso överens om:

A. att halten av växthusgaser i atmosfären har ökat och
B. att ökningen av växthusgaser bidrar till uppvärmning,
C. att den globala medeltemperaturen har stigit de senaste 150 åren.

Det skulle inte vara orimligt om 97% av alla klimatforskare visade sig vara överens om A, B och C, men det är inte på långa vägar samma sak som konsensus om klimathotet. Det råder nämligen fundamental oenighet och osäkerhet om:

D. hur mycket temperaturen stigit/kan förväntas stiga i framtiden,
E. i vilken utsträckning uppvärmningen beror på växthusgaserna och naturliga drivkrafter, och
F. om det innebär risk för en klimatkatastrof.

Man är överens om att växthusgaser bidrar med en viss uppvärmning, men ingen menar att den räcker för att förklara temperaturförändringarna. För det krävs att denna uppvärmning får sekundära effekter som förstärker den (enligt FN mellan 1,5 och 4,5 gånger), så kallad positiv feedback, till exempel ökad luftfuktighet och minskad albedo (reflektivitet) när isar smälter.

Men det råder fundamental osäkerhet och oenighet om hur dessa effekter motverkas av negativ feedback, som bidrar till att dämpa uppvärmningen, till exempel ökad molnighet.

Den största och mest spridda undersökningen (Cook et al 2013) påstås ofta visa att 97% av 11.944 vetenskapliga artiklar stödjer klimathotet:

Det man undersökte var i och för sig bara artiklarnas sammanfattningar (Abstracts), men hela två tredjedelar uttryckte ingen uppfattning (grått). En fjärdedel bestod av artiklar som underförstått accepterar klimathotet (gult), dvs biologer, zoologer och sociologer, som forskar på konsekvenserna av katastrofal uppvärmning, men saknar kompetens att själva bedöma orsakerna bakom eller sannolikheten för katastrof. 7,7% av artiklarna uttryckte stöd för A, B och C, men uttalade sig inte om D, E och F. I den gruppen ingick faktiskt en del artiklar skrivna av välkända klimathotsskeptiker. Andelen som uttryckligen stödde klimathotet var i själva verket bara 0,54%.

Läs mer: Vad är 97% av alla klimatforskare överens om?

Tänkande människor måste också ställa sig allvarliga frågor om varför en synbarligen respektingivande institution som NASA-GISS okritiskt presenterar dessa undersökningar som om det handlade om pålitlig forskning av hög kvalitet.

Förenta Nationerna bidrar också med en en stor del av klimathotets trovärdighet, och det brukar påstås att de stödjer sig på tusentals forskare i FN:s klimatpanel. Det är helt enkelt inte sant – det är bara ett fåtal av de inblandade forskarna som är experter på vad som driver klimatförändringar, och de har ofta varit starkt kritiska till slutsatserna i FN:s rapporter. FN:s klimatpanel är en politisk organisation (inter-governmental panel on climate change, IPCC), och det är politiker och byråkrater som bestämmer och kompromissar inför lyckta dörrar om vad som ska stå i den sammanfattning som alla sedan läser (Summary for Policymakers). Och den kan innehålla helt andra budskap än den underliggande forskningsrapporten:

Den grundläggande fysik som nästan alla klimatforskare är överens om är att effekten från växthusgaser ökar logaritmiskt. Det betyder att effekten planar ut när halten ökar. Man räknar med att en fördubbling av exempelvis halten av koldioxid i atmosfären ger en direkt uppvärmande effekt på 1,1° Celsius. Det gäller alltså lika mycket för en ökning från 20 miljondelar till 40, som för en ökning från 400 miljondelar till 800:

Effekten av varje ytterligare ökning av koldioxidhalten blir mindre och mindre:

Växthusgaser som koldioxid och metan absorberar infraröd strålning (värme) i jämförelsevis smala band av spektrum, där vattenånga till stor del också absorberar effektivt:

Sammantaget absorberas dessutom redan så gott som all infraröd strålning i dessa band, så mer av dessa gaser i atmosfären gör faktiskt mycket liten skillnad.

Växthusgaserna kan alltså inte på egen hand orsaka ett klimathot, hur mycket halterna än ökar. Men i de klimatmodeller som FN använder räknar man alltså med att den direkta effekten tredubblas av positiv feedback:

Men klimatmodellerna har hittills visa sig ge alldeles för höga värden, jämfört med data från satelliter och väderballonger:

Osäkerheten och oenigheten är stor:

Det är alltså långt ifrån säkert att koldioxid har den stora betydelse för jordens medeltemperatur som det påstås. Det råder hursomhelst långt ifrån konsensus.

Läs mer: Handlar klimathotet bara om grundläggande fysik?

2. Klimatförändringar bekräftar klimathotet – eller?

Effekterna av den globala uppvärmningen på klimatet påstås visa sig på en rad olika sätt: smältande isar både på land och hav, mer extremt väder i form av torka, översvämningar och stormar, stora skador på korallrev, skaldjur och alger till följd av uppvärmning och försurning av haven.

Argumentet är effektivt, eftersom det alltid finns exempel på skrämmande väderfenomen som ger människor katastrof- och panikkänslor.

Men det finns inga bevis för att något av detta faktiskt orsakas av människan, och i de flesta fall inte ens för att de påstådda förändringarna faktiskt pågår, ökar eller bli värre.

A. Smältande isar

Den arktiska havsisens minsta utbredning, dvs i september, har minskat kraftigt sedan 1979:

Men det är inget nytt och inte alls nödvändigtvis ett tecken på en pågående katastrof. Isen smälte ungefär lika mycket under 1900-talets första hälft:

De senaste 12-13 åren har det inte hänt mycket alls:

Även glaciärerna på Grönland minskade ungefär lika mycket som nu under 1900-talets första hälft, och det finns en tydlig korrelation mellan dessa förändringar och Atlantens välkända temperaturcykler (Atklantic Multidecadal Oscillation, AMO):

Detsamma gäller temperaturen på Island (NASA-GISS 2012):

Läs mer: Är smältande isar tecken på en hotande katastrof?

Samma cykler ser man i Alperna (hur mycket glaciärerna dragit sig tillbaka under 1900-talet):

Dessa klimatcykler har alltid pågått. Det var varmare än idag under medeltiden, följt av en 500 år lång ”liten istid”.

Läs mer: Är det extremt varmt numera?

Den moderna uppvärmningen började långt innan koldioxidhalten börjat stiga på grund av vår användning av fossila bränslen, och det påverkade även glaciärerna i Glacier Bay:

Antarktis är en historia för sig. Där är det nästan bara i den mindre västliga delen som isen är instabil. Det har den varit i tusentals år på grund av varma vatten- och luftströmmar i kombination med att det mesta av isen ligger i havet på shelfen, och sannolikt också på grund av utbredd vulkanisk aktivitet på havsbottnen:

Landisen på Antarktis har dock vuxit under hela 1900-talet:

Och temperaturen i Antarktis visar inga tecken på global uppvärmning:

Däremot har havsisen runt Antarktis vuxit:

Vilket rimligen hänger ihop med att havet blivit kallare:

Läs mer: Varför smälter glaciärerna?

B. Extrem nederbörd (för lite/för mycket)

Global uppvärmning sägs leda till mer torka. Det kan verka logiskt, även om det i verkligheten är precis tvärtom – i ett varmare klimat avdunstar mer vatten, med påföljden att det regnar (och snöar) mer.

Under hela den tid som klimathotet varit på tapeten, och då koldioxidhalten i atmosfären ökat som mest, har också alla former av torka minskat i världen, åtminstone fram till 2014:

Det är ingen dramatisk förändring, men den skulle kunna förklaras av en mild global uppvärmning sedan början på 1980-talet.

Nu är i och för sig klimatet regionalt betingat, och det som faktiskt förutsagts är att torra områden ska bli torrare, och regniga ännu regnigare. Men det stämmer i alla fall inte i Texas:

När det varit torka i Kalifornien de senaste åren har det skylts på global uppvärmning. Men klimatet i sydvästra USA är och har under tusentals år varit torrt och ökenartat. En flerårig torka då och då är vad man kan förvänta sig. Men trenden är inte att torkan ökar:

Och det var mycket värre förr:

Sett över hela världen ser man hur även nederbörden förändras cykliskt, och att den har ökat när det blivit varmare sedan 1800-talet:

Även i riktigt torra områden som Sahelbältet söder om Sahara är nederbörden cyklisk (Science Advances 2016):

Grafen visar att klimatcyklerna i Sahel korrelerar med salthalten i norra Atlanten – lägre salthalt samvarierar med minskad nederbörd och högre salthalt med ökad nederbörd – och således med kallare och varmare perioder när avdunstningen från havet minskar eller ökar.

Under de senaste 30 åren har det inte bara blivit grönare i Sahel, utan generellt i världen, särskilt i torra områden. Det beror dels på ökad nederbörd, men också på den ökade koldioxidhalten i atmosfären, som gör växter tåligare:

Den indiska subkontinenten präglas starkt av monsun-klimat, med periodvis mycket nederbörd. Har den ökat eller minskat sedan 1950? (Källa)

Varken eller. Här finns definitivt ingen signal att det pågår en klimatförändring.

Inför FN:s klimatmöte i Paris 2015 presenterade amerikanska naturvårdsverket (EPA, Environmental Protection Agency) sin National Climate Assessment med bland annat följande statistik, som visar att den kraftiga nederbörden ökat rejält i USA sedan 1958:

Men varför börjar grafen just 1958? Det finns ju data för hela 1900-talet:

Ser man till alla tillgängliga data så framträder det tydligt att nederbörden också förändras cykliskt, och att det inte förekommer mer kraftigt regn i USA nu än i slutet av 1800-talet.

EPA gjorde samma bedrägliga trick med statistiken för värmeböljor i USA:

De röda staplarna är vad man visade i National Climate Assessment 2015 – trots att det finns data för hela 1900-talet från USHCN (US Historical Climatic Network) som ger en helt annan bild.

Man visade också missledande statistik för skogsbränder:

Jämför med vad som rapporteras av amerikanska jordbruksdepartementet:

Läs mer: Har extrem nederbörd blivit vanligare?

Läs mer: Avslöjande om extremt väder

C. Stormar

Det är en missuppfattning att global uppvärmning antas medföra fler stormar. Tvärtom innebär uppvärmningen att temperaturskillnaden mellan polerna och ekvatorn, som driver vindarna, minskar. Däremot förväntar man sig att de stormar som ändå bildas blir kraftigare, eftersom haven är varmare.

Vad har hänt i verkligheten?

Antalet stormar i världen har varken ökat eller minskat. Och stormarnas energi-innehåll har inte heller ökat på något entydigt sätt:

Orkaner är medialt tacksamma, och får ofta illustrera den katastrof som påstås vänta oss i en varmare värld. Men det finns inga tecken på att det håller på att ske, trots att det blivit varmare och koldioxidhalten ökat närmast exponentiellt.

D. Havstemperatur

Den globala medeltemperaturen i atmosfären har stigit de senaste 150 åren, och även haven har naturligtvis blivit varmare. Intressant nog skedde den kraftigaste uppvärmningen under 1900-talets första hälft, följt av en avkylning och sedan återigen uppvärmning, med utplaning i början av 2000-talet:

I själva verket värms förstås inte haven likadant världen över:

Det är först från och med 2004 som det funnits ett globalt system för att mäta havets temperatur. Kring Arktis har havet blivit kallare, i Antarktis har inget hänt alls, men i haven kring ekvatorn har det blivit varmare, i alla fall ungefär från 2012. Är det på grund av växthuseffekten?

Till att börja med kan faktiskt inte den infraröda strålningen från växthusgaserna värma havet djupare än någon nanometer. Den har för lågt energiinnehåll. Uppvärmningen av vattnets yttersta ytskikt bidrar däremot till avdunstning, som kyler havet.

Det är klart att det sker ett utbyte av energi mellan luft och vatten i haven, men det är generellt haven som värmer atmosfären, inte tvärtom. Och havens temperatur beor nästan uteslutande på den direkta solstrålningen. Inte på växthuseffekten.

Däremot bidrar varmare hav till stigande halter av koldioxid i atmosfären. Varmt vatten kan absorbera mindre koldioxid än kallt. I ett varmare klimat ökar därför koldioxidhalten, och faktum är att det alltid är temperaturen som stiger först, inte koldioxidhalten:

E. Stigande hav

Det hot som kanske lyfts fram mest och ofta är att havsvattenståndet stiger, vilket dels beror på att glaciärer smälter, och dels på att vatten expanderar när det värms.

Men det är bara tillförseln av mer vatten som har betydelse för strandlinjen. Vattnets värmeexpansion märks bara på djupare vatten. Vid stranden närmar sig vattenpelarens höjd 0, så där finns inte så mycket vatten att expandera.

Men är det sant att havsnivån stiger? Javisst, det har pågått i femton tusen år och började när den senaste istiden började tina upp. Sedan dess har havsnivån stigit med 130 meter, men sedan åtta tusen år har höjningen varit beskedlig:

Under kallare perioder, som den 500 år långa Lilla istiden, växte glaciärerna och havsnivån sjönk, men sedan mitten på 1800-talet, när det började bli varmare igen, har glaciärer smält och havsnivån stigit.

Frågan är om stigningen har tilltagit i takt med att människan ökat sina utsläpp av växthusgaser?

De längsta dataserier vi har bygger på mätningar av tidvattennivåerna runt om i världen. När dessa dataserier analyseras måste man ta hänsyn till de geologiska förhållandena, alltså om mätningarna påverkats av att marken stiger eller sjunker.

Så här ser det ut:

Men den avgörande frågan är om höjningen av havsnivån har ökat i takt med att halten av växthusgaser i atmosfären ökat. Om höjningen bara fortsätter i samma takt som tidigare är det rimligt att det sker av samma naturliga orsaker. Men om människans utsläpp av växthusgaser bidragit, så borde man kunna se en acceleration. Kan man det?

Nej, vare sig havsvattentillståndet sjunkit (på grund av landhöjning) eller stigit kraftigt (på grund av landsänkning) så visar alla dataserier från tidvattenmätningarna en konstant havsnivåförändring. Ingenting någonstans tyder på att havsnivån påverkats av en tilltagande växthuseffekt. Det finns många exempel världen över, men här är några, hämtade från NOAA:s Tides&Currents, avdelningen Sea Level Trends:

Manhattan:

Key West:

Los Angeles:

Här är en talande jämförelse av fotografier från La Jolla i Kalifornien, där det framgår hur havsvattenståndet förändrats där mellan 1879 och 2017:

Och Kiribati, som påstås vara på väg att dränkas på grund av global uppvärmning orsakad av människan:

Konstigt nog visar däremot satellitmätningarna att det faktiskt skett en acceleration under 1900-talet:

Men lägg märke till att det inte är data framtagna med samma metod över hela tidsperioden. Även om det anges tydligt i grafen så ger grafen ändå intryck av att det är helt oproblematiskt. Det vore hederligare att visa två renodlade grafer bredvid varandra. Accelerationen från 1930 finns inte heller i de data som NOAA redovisar på Tides&Currents, avdelningen Sea Level Trends.

Satellitdata justeras också på ett märkligt sätt, nämligen att man inkluderar den sänkning av havsbottnen som man antar pågår. Det har ju ingen som helst betydelse för strandlinjen.

Dessutom har den officiella versionen av historiska data för havsnivån justerats kraftigt i efterhand, precis som temperaturdata (vilket jag går in på mer i detalj nedan):

Läs mer: Hotar stigande hav att dränka världens kuster?

Läs mer: Håller korallöarna på att dränkas?

F. Korallblekning

Koraller bleks normalt inte av värme, utan av intensivt solljus. De koraller som drabbas är de som utvecklats för att ta vara på solljuset nära havsytan, men samtidigt tar risken att krossas av stormar eller utsättas för alltför mycket ultraviolett ljus. Blekningen är en försvarsmekanism, som korallen oftast överlever och återhämtar sig från.

Men koraller gillar värme, och gynnas även av en ökad koldioxidhalt, eftersom de, precis som allt liv, består av kol, men också för att koldioxid behövs för fotosyntesen.

”While endosymbiont photosynthesis serves as the engine to power the growth and calcification of coral reefs, sunlight capture, absorption, and utilization presents a high potential for photo-oxidative damage. Oxidative stress results from the production and accumulation of reactive oxygen species (ROS) and can damage lipids, proteins and DNA and signal cell apoptosis or exocytosis (Gates et al., 1992; Lesser, 1997; Hoegh-Guldberg, 1999; Franklin et al., 2004; Lesser and Farrell, 2004; Lesser, 2006). Oxidative stress is considered the unifying mechanism for a number of environmental insults that elicit coral bleaching (Lesser, 2011), resulting in the loss of Symbiodinium from host cells via mechanisms such as apoptosis, exocytosis, and necrosis (reviewed in Gates et al., 1992).” (Källa)

Läs mer: Varför bleks koraller?

G. Havsförsurning

Ännu mer skrämmande än stigande hav är att haven påstås vara på väg att försuras. En ökad koldioxidhalt i haven leder till en förändring av pH-värdet år det sura hållet.

Nu är haven i och för sig alltid klart basiska, även om det finns skillnader som främst beror på att kallt vatten kan hålla mer koldioxid än varmt vatten. Uppvärmning av haven medför alltså att de avger koldioxid, men halten regleras också av skillnader i koncentration.

Surare havsvatten – eller mer korrekt, mindre basiskt – antas ha negativa effekter för livet i haven, framför allt genom att försvåra för skaldjur, inklusive alger som är så viktiga för att förse jorden med syre, att bilda sina skal.

Men för det första så är det tveksamt om det faktiskt pågår en allmän förändring av havsvattnets pH-värde åt det sura hållet. Det är inte lika lätt att mäta pH som temperatur.

Stationen på Aloha i Hawaii har uppmätt förändringar som verkar bekräfta farhågorna. När koldioxidhalten stiger, sjunker havets pH-värde:

2010 presenterade Dr. Richard A. Feely, vid Pacific Marine Environmental Laboratory (PMEL) för NOAA:s räkning den röda kurvan i grafen nedan inför den amerikanska kongressen:

Den verkade bekräfta farhågorna. pH-värdet i haven såg ut att sjunka under hela 1900-talet, med en acceleration från mitten av seklet då människans utsläpp av koldioxid och halten i atmosfären började skena uppåt.

Men den röda kurvan visade sig bygga på en dataserie som saknade över 1,5 miljoner mätningar. När hydrologen Mike Wallace kompletterade med dessa data 2014 visade det sig att haven totalt sett blivit mer alkaliska i genomsnitt (blå kurvan) sedan början av 1900-talet. (Källa)

Carles Pelejero et al redovisade i en studie 2005, Preindustrial to Modern Interdecadal Variability in Coral Reef pH, hur pH-halten förändrats vid Flinders reef i det Stora Barriärrevet sedan 1700-talet (röda linjen):

De blå prickarna markerar de halter av koldioxid som uppmätts med hjälp av borrkärnor i glaciäris, och den blå linjen till höger representerar mätningarna av koldioxidhalten i atmosfären vid Mauna Loa i Hawaii (fr o m 1957). Något samband mellan koldioxidhalt och pH-halt syns inte.

Den korta grönmarkerade svarta linjen längst till höger i grafen visar de data från mätningarna av havets pH-halt vid Aloha-stationen sedan 1988 som presenterades ovan. I jämförelse med de naturliga cyklerna under 300 år ter sig den lilla förändringen knappast dramatisk längre. Det är helt enkelt sånt som händer naturligt.

Dessutom verkar inte skaldjur vara så känsliga för förändringar i vattnets pH. Det växlar i själva verket en hel del över dygnet, eftersom det inte pågår någon fotosyntes när det är mörkt, och skaldjuren har överlevt och utvecklats under hundratals miljoner år, då pH-värdet växlat kraftigt. De har helt enkelt utvecklat en mekanism för att reglera sig eget pH för att säkerställa skalbildningen.

Humrar växer till och med bättre i vatten med högre koldioxidhalt. De använder nämligen koldioxid för att bilda skalens kalciumkarbonat.

Ocean Acidification database, med över 1 100 publicerade studier, visar bland annat att en sänkning av havets pH-värde med upp till 0,3 fick följande, huvudsakligen positiva effekter på de undersökta marina organismerna, specificerat på 5 olika parametrar:

Från Papua Nya Guinea, finns flera exempel på korallrev som frodas mitt i områden med naturliga utsläpp av koldioxid, till exempel vid Dobu Island (källa, foto Bob Halstead):

Enligt havsforskaren Walter Starck, som besökte Dobu Island 2010, växte friska koraller här i vatten med pH så lågt som 7,74 – jämfört med öppna havet utanför på pH 8,23. (Källa)

H. Metanbomben i Arktis

Metan är, i en viss mening, en kraftfullare växthusgas än koldioxid, men finns i betydligt mindre halt i atmosfären, c:a 1850 miljarddelar, dvs 0,000185%, eller knappt 2 miljondelar, om man vill jämföra med koldioxid som ligger på strax över 400 miljondelar, eller 0,04%.

Men, som sagt, metan är ju mycket kraftfullare än koldioxid. Det verkar ju oroande.

Metan absorberar värmestrålning i ett par mycket smala delar av spektrum, där även vattenånga till stor del redan absorberar, och påverkar egentligen inte den totala absorptionen nämnvärt:

Metan har, som alla växthusgaser, en logaritmisk växthuseffekt, som alltså decelererar med ökande halter. Den svarta linjen i grafen nedan är metan – som alltså idag har en halt i atmosfären på nära noll (röda pricken till vänster).

Effekten är som störst när halten ökar från extremt låga nivåer. Det är med andra ord inte metanet i sig som är så kraftfullt, utan just det faktum att halten är så låg, vilket gör effekten av en ökning större än för koldioxid.  Det skulle dock krävas att halten ökar mer än 50 gånger jämfört med idag, från 1,85 ppm till 100 ppm, för att effekten av metan ska bli 1°C.

Metanets livslängd i atmosfären är också kort, eftersom det är en mycket mera reaktiv gas än koldioxid (det är därför den brinner så bra). I den mån det inte absorberas av växter och mikroorganismer så oxideras det så snart det stöter på syre och omvandlas till vatten och koldioxid. Och syre finns det gott om i atmosfären (c:a 20%).

Det är främst metandepåerna på den arktiska oceanens grunda kontinentalsocklar som påverkas när havet blir varmare. Det metan som finns på djupare vatten är under så högt tryck i kallt bottenvatten att det bara skulle frigöras under mycket extrema omständigheter.

Det frigjorda metanet verkar dock till största del stanna i sedimenten eller lösas upp i vattnet där det absorberas eller bryts ner, enligt en studie från University of Rochester (Sparrow et al, Science Advances 2018, källa):

“Our data suggest that even if increasing amounts of methane are released from degrading hydrates as climate change proceeds, catastrophic emission to the atmosphere is not an inherent outcome”, säger studiens huvudförfattare Katy Sparrow.

Läs mer: Borde man oroa sig för metanbomben i Arktis?

I. Klimatrelaterade dödsfall

Av viss statistik kan man få intrycket att antalet klimatbetingade naturkatastrofer har ökat:

Men det beror förstås dels på att kurvan startar 1980, men dels också på att rapporteringen blivit noggrannare och effektivare:

EM-DAT är en databas för internationella naturkatastrofer som drivs av CRED (Centre for Research on the Epidemiology of Disasters), och analyseras av IRSS (Institut de Recherche Santé et Société, Institutet för forskning om hälsa och samhälle), som är två institutioner vid UCL, det katolska universitetet i Louvain.

Den här statistiken är uppenbart opålitlig före 1960. 1930-talets katastrofer har inte ett något avtryck alls, trots de stora dödstalen.

Man har uppenbarligen inte koll på de storas katastroferna före 1960, men numera räcker det med att ett av fyra mycket lågt ställda kriterier är uppfyllda för att ett naturfenomen ska räknas som en internationell naturkatastrof, till exempel att minst 10 personer dör eller 100 personer påverkas. Det var inget som rapporterades och dokumenterades före 1960:

Och mycket riktigt är en växande andel av de naturkatastrofer som rapporteras små eller mindre:

Statistiken är tydlig – antalet ”klimatrelaterade dödsfall” har sjunkit med 98% sedan 1900-talets början.

Det beror naturligtvis till allra största del på att vi blivit bättre på att skydda oss möt klimatet. Människans förmåga att stå emot vädrets makter har ökat dramatiskt teck vare all den teknologi som tillgången på billig och pålitlig energi (läs: fossila bränslen) har möjliggjort. Vi klarar oväder och värmeböljor tack vare bättre byggnadsteknik och -material, luftkonditionering, kommunikationer och snabba transporter till avancerad sjukvård.

3. Temperaturförändringarna kan inte förklaras naturligt – eller?

Att jordens medeltemperatur ökat på ett oroande sätt framstår som solid vetenskap, och förutsägelserna att de kommer att öka alltmer hotfullt om vi inte slutar använda fossila bränslen presenteras också som solid vetenskap.

Det kan vara värt att i det här sammanhanget börja med att påpeka att vi inte alls lever i ett ovanligt varmt klimat, utan i en kort paus i en två miljoner år lång istid, en av de kallaste perioderna i jordens historia. Det har konstant blivit kallare de senaste 50 miljoner åren, samtidigt som koldioxidhalten i atmosfären sjunkit:

De senaste 400 000 åren har vi mest haft istid:

Vi lever i en ovanligt lång paus mellan två istider, men sedan 3 000 år har det blivit kallare igen, trots att koldioxidhalten stigit:

Både bronsåldern, romartiden och medeltiden var varmare än idag.

Den moderna uppvärmningen började 1850, efter 500 år av vad som kallas Den Lilla Istiden (från FN:s klimatpanel 1990):

Läs mer: Är det extremt varmt numera?

Men även om den moderna uppvärmningen inte alls är unik, så har den enligt FN:s klimatpanel varit snabbare och kraftigare än vad som kan förklaras naturligt, dvs utan hänvisning till ökningen av växthusgaser i atmosfären:

Faktum är att detta är det enda förmenta beviset för klimathotet som finns. Och det hänger på att den globala medeltemperaturen verkligen ökat så dramatiskt, och att man verkligen har korrekt och fullständig kunskap om de faktorer som driver klimatet, dvs temperaturen. Men det finns mycket goda skäl att betvivla att den officiella temperaturkurvan (svarta linjen ovan) stämmer.

Det är förstås inte så lätt att övertyga någon om att man inte kan lita på officiella temperaturkurvorna från NASA-GISS och NOAA. Varför skulle de luras?

Det är en svår fråga att svara på, även om man kan spekulera. Här nöjer jag mig dock med att peka på bevisen för att de officiella temperaturkurvorna faktiskt manipuleras utan vetenskaplig grund.

Island kan tjäna som exempel:

Notera att NASA-GISS’ data från 2012 kan förklaras elegant och naturligt med Atlantens varma och kalla faser (Atlantic Multidecadal Oscillation, AMO). Grafen från 2013 stämmer istället bättre med hypotesen att det pågår en global uppvärmning orsakad av människan.

Den isländska motsvarigheten till SMHI (Veðurstofa Íslands) har inte fått någon förklaring till dessa justeringar, och presenterar fortfarande sina egna data (källa):

Här är Islands egna data från Stykkisholmur under 200 år:

Här ser vi att uppvärmningen hade börjat redan 1800, och att det mesta av 1900-talets uppvärmning skedde före 1940, innan koldioxidhalten i atmosfären stigit nämnvärt, och att det redan då var i stort sett lika varmt som i början på 2000-talet. Det har alltså NASA-GISS ändrat på, utan vetenskaplig förklaring.

Motsvarande justeringar av klimatdata i efterhand har gjorts över hela världen, exempelvis USA:

Justeringar kan vara legitima, men dessa kraftiga ändringar, som i själva verket skapat den globala uppvärmning som man skyller på växthusgaser och fossila bränslen, saknar vetenskaplig förklaring.

”Time of observation bias” är en felkälla som uppstår eftersom varma eller kalla dagar kan bli dubbelräknade beroende på om man läser av termometern på morgonen eller eftermiddagen. I videon The Time of Observation Bias Adjustment visar han hur man använder denna form av justering som svepskäl för att ändra temperaturdata, som i egentligen har att göra med väderstationens latitud, för att passa narrativet om global uppvärmning. Det visar sig nämligen att det är vanligare att man läser av termometern på morgonen i varmare klimat än i kallare.

”Homogenisering”, i sin tur, betyder att man justerar för felkällor som byte av mätteknik, flyttningar av stationer och liknande genom att korrigera data med hjälp av närliggande stationer. Här har Heller uppmärksammat (videon How homogenization destroys climate science) hur man på detta sätt i själva verket kontaminerar perfekta data från lantligt belägna stationer med dåliga data från urbana stationer som påverkas av värmen från bebyggelse, asfalt, maskiner och människor i städer. Och på så sätt kan förvandla ett avsvalnande klimat till uppvärmande.

Enligt de faktiska observationerna hade Texas en avsvalnande trend under 1900-talet, och det varmaste året var 1921 (källa):

2012 hade NOAA sänkt de äldre temperaturerna tillräckligt för att kunna påstå att 1900-talets temperaturtrend i Texas varken var avsvalnande eller uppvärmande. Men 1921 var fortfarande det varmaste året, och ytterligare fyra år under 1930- till 1950-talet hade noteringar i nivå med temperaturerna 2000-2010 (källa):

I senare officiella versioner från NOAA har trenden ändrats till uppvärmning. 1921 är inte längre varmast, och inga äldre noteringar når upp till topparna 2000-2010 (källa):

Ju äldre data, desto mer har de justerats ner på temperaturskalan:

Först i Encinal, Texas. I grafen nedan visas

1. de faktiskt uppmätta temperaturerna (RAW – i gult) från väderstationen i Encinal, Texas i juli 1921,

2. hur den faktiskt uppmätta medeltemperaturen ändrats med hänvisning till ”time of observation bias” (TOBS – i blått), och

3. vilken medeltemperatur som rapporteras som den slutgiltiga och officiella sanningen.

Det visar sig att den legitima justeringen är mycket liten – och faktiskt uppåt i temperaturskalan – medan den slutgiltiga versionen sänkt temperaturen kraftigt (källa).

Slutsats: det kan alltså inte vara TOBS som är förklaringen till att de uppmätta temperaturerna justerats ner i den slutgiltiga, officiella versionen.

Men det kanske kan ha något att göra med den andra formen av legitim justering, homogenisering? För att undersöka det jämför Heller Encinal med de tre närmaste väderstationerna, som alla har fullständiga data för juli 1921:

Men de visar sig ha justerats på ungefär samma sätt, dvs den faktiskt uppmätta temperaturen har sänkts kraftigt i förhållande till vad justeringen för ”time of observation bias” motiverar (källa):

Så de kraftiga justeringarna kan inte ha något med homogenisering att göra heller. Justeringarna vid Encinal kan inte motiveras med avvikelser i jämförelse med de närliggande stationerna.

Data från väderstationer av hög kvalitet talar inte alls för något klimathot:

Läs mer: Hur mycket varmare har jorden blivit sedan 1800-talet?

Läs mer: Bevis för att temperaturdata manipuleras utan vetenskaplig grund.

Det är bara den förfalskade globala uppvärmningen som inte kan förklara naturligt – vilket inte är särskilt överraskande.

Högkvalitativa temperaturdata kan däremot förklaras med högst rimliga och i de flesta fall väldokumenterade naturliga drivkrafter – solen, molntäcke, havscykler.

• Solar TSI: Total Solar Irradiance – energin från solen
• PDO: Pacific Decadal Oscillation
• AMO: Atlantic Multidecadal Oscillation

Trots att solaktiviteten genom historien korrelerar tydligt med temperaturen, så anses variationerna vara för små för att påverka klimatet särskilt mycket.

Det är inte alla klimatforskare överens om. Och fysikern Henrik Svensmark har framfört hypotesen att effekten av solens variationer förstärks av den kosmiska strålningen, som faktiskt också korrelerar starkt med temperaturvariationerna på jorden.

Den förmedlande länken är molnbildning. Svensmarks hypotes är att den kosmiska strålningen bidrar till att det bildas låga vita moln som reflekterar solljuset, och att solens aktivitet reglerar hur mycket kosmisk strålning som når jorden. Hög solaktivitet ger en stark solvind, som skyddar jorden, vilket leder till mindre molnighet och varmare klimat. Och tvärtom när solaktiviteten och solvinden är svagare.

Korrelationer bevisar inte orsakssamband. Men de är en utmärkt utgångspunkt för att formulera hypoteser och testa möjliga mekanismer som kan förklara sambandet. Betrakta följande fyra grafer, och förklara varför inte alla klimatforskare ägnar sin tid åt dem, istället för att motarbeta Svensmark:

Högst upp till vänster visas sambandet mellan bildningen av låga vita moln och kosmisk strålning. Högst upp till höger ser man hur den kosmiska strålningen har ett omvänt samband med solaktiviteten – högre solaktivitet samvarierar med mindre kosmisk strålning, och låg solaktivitet med mer.  De nedersta graferna visar den omvända korrelationen mellan kosmiska strålning och temperatur – till vänster de senaste 500 miljoner åren, till höger mellan 1957 och 2006.

Moln bildas genom att vattenånga kondenserar på små partiklar i atmosfären. Och Svensmark har i experiment vid CERN visat att kosmisk strålning faktiskt ger upphov till partiklar, men har ännu inte visat hur dessa kan bli tillräckligt stora för att det ska bildas moln.

Klimatalarmisternas respons på detta banbrytande forskningsarbete är inte nyfikenhet, uppmuntran och förslag på hur de återstående problemen kan lösas, utan enbart att slå ner på vad Svensmark ännu inte lyckats förklara, och påstå att hela hypotesen därför är motbevisad.

Ingen uppriktig klimatforskare skulle drista sig till att påstå att vi ännu helt förstår hur klimatet fungerar. Det finns hundratals kända och okända faktorer, av vilka klimatmodellerna bara kan simulera ett fåtal – delvis på grundval av observationer och delvis på grundval av gissningar. Ett av de stora problemen är exempelvis just att simulera molnbildningen.

Jag avslutar med ett tänkvärt citat från den välmeriterade atmosfärfysikern Richard Lindzen, professor emeritus vid MIT (Massachusetts Institute of Technology):

”The notion that complex climate “catastrophes” are simply a matter of the response of a single number […] to a single forcing, CO2 (or solar forcing for that matter), represents a gigantic step backward in the science of climate.” (Källa)

Läs mer: Vilka faktorer styr klimatet?