Hälften av havsnivåhöjningen påverkar inte kusterna

Den globala uppvärmningen påstås vara på väg att dränka världens kuster och leda till värre översvämningar när det stormar:

Enligt officiella grafer har stigningen av havsvattenståndet accelererat de senaste 100 åren, vilket anses tala för att det är utsläppen av växthusgaser som är orsaken:

Men lägg märke till två saker i denna graf:

1. Accelerationen på 1930-talet sker innan halterna av växthusgaser i atmosfären stigit nämnvärt. Men denna acceleration finns inte i dataserierna från tidvattenmätarna världen över (se nedan).
2. Den blå kurvan är data från tidvattenmätningar vid kusterna, normalt i hamnar, medan den röda kurvan är satellitdata. Trendbrottet sker alltså samtidigt med ett teknikbyte, och beror inte alls självklart på en verklig förändring av havsvattenståndet.

Granskar man NOAA:s egna data från tidvattenmätare världen över, så ser man inga tecken på acceleration som skulle kunna tyda på en effekt från en tilltagande växthuseffekt.

Alla de mätstationer som NOAA använder finns tillgängliga på webbsidan Tides&Currents, avdelningen Sea Level Trends. Surfa gärna runt där. Där finns bland annat data för hur vattenståndet förändrats vid Battery Park på Manhattan sedan 1850-talet:

Det är ju uppenbart att Manhattan inte har översvämmats som James Hansen, dåvarande chefen för NASA-GISS profeterade 1989, men vattenståndet vid Battery Park stiger trots allt med 2,8 millimeter i genomsnitt per år. Det har det å andra sidan gjort ända sedan 1850-talet, utan någon som helst långsiktig acceleration eller några tvära trendbrott. Sanningen är också att höjningen av vattennivån inte bara beror på att havet stiger, utan också till stor del på att marken sjunker sedan istiden.

I Juneau, Alaska, sjunker havsvattenståndet, eftersom det pågår landhöjning sedan istiden, precis som i Skandinavien:

Man ser dock inga spår av att människans utsläpp av växthusgaser skulle ha haft någon påverkan.

Här är Los Angeles, Kalifornien, där havsnivåhöjningen varit minimal och konstant:

Ett svep över världens mätstationer visar att havsnivån stiger på vissa håll, men sjunker på andra, av flera olika skäl, men i genomsnitt stiger i en jämn och icke accelererande takt, eftersom den globala medeltemperaturen stigit efter den extrema kölden under den Lilla istiden.

Jag kan inte hitta belägg för acceleration någonstans, och alltså inte 1993 heller. Här är ytterligare exempel (de är rätt många, för att jag inte ska kunna anklagas för ”cherry-picking” – skrolla förbi dem ner till avsnittet Vad beror skillnaden på? om du redan sett dem på http://www.klimathotet.com eller http://www.klimatforum.com):

Och till sist Stockholm, som fortfarande har landhöjning efter den senaste istiden:

Mätserierna från de söderhavsöar som anses undergångsdömda är inte lika långa, men ser knappast katastrofala ut, och visar inga tecken på acceleration heller:

Det skiljer en hel del, och det beror på lokala/regionala geologiska förhållanden – dvs om och hur mycket marken sjunker eller stiger. Det gör det komplicerat att avgöra exakt hur mycket som beror på att själva havsytan stiger, men det är uppenbart att det inte pågår någon accelererande katastrof beroende på klimatförändringar orsakade av växthuseffekten.

NOAA har totalt 233 mätstationer världen över som rapporterar havsnivån. Bara 14% av stationerna visar en höjning av havsvattenståndet med 3,4 mm/år eller mer (källa):

Vad beror skillnaden på?

Varför skiljer sig data från satelliter och tidvattenmätare åt? Är det inte så att satellitdata helt enkelt är bättre och mer tillförlitliga än mätningarna av tidvattnet? Det kan diskuteras, men även om nu satellitdata skulle vara bättre på olika sätt, så visar faktiskt inte de heller någon acceleration som skulle kunna hänföras till växthuseffekten:

Extrapolerar man satellitdata för havsnivåerna framåt i tiden kommer de att ligga långt under prognoserna i den senaste rapporten från FN:s klimatpanel, och tidvattenmätningarna ännu lägre:

När det gäller havsvattenståndet handlar det dock inte om tillförlitlighet, utan om att satelliterna till stor del mäter något annat än tidvattenmätarna.

Tidvattenstationerna mäter det enda som har betydelse för oss människor i klimatsammanhang – nämligen hur vattenmängden i haven påverkar havsvattenståndet vid kusten.

Satelliterna mäter havsvattenståndet över hela havet, och dessa data påverkas inte bara av mängden vatten i haven, utan också av den s.k. värmeexpansionen. Ungefär hälften av höjningen av havsvattenståndet anses bero på värmeexpansion. 

Precis som andra material expanderar vatten när det värms. Det registrerar satelliterna, som mäter avståndet till havsytan över hela världen. Men den höjningen påverkar inte kusterna. Vid strandkanten, där hav möter land, närmar sig värmeexpansionen noll, eftersom det finns allt mindre vatten att expandera. 

Haven har blivit varmare sedan den lilla istidens slut i mitten av 1800-talet. Det påverkar främst ytvattnet och ner till några hundra meter, men med minskande djup närmare kusten blir det allt mindre vatten som kan expandera (källa): 

Vid strandkanten minskar värmeexpansionen successivt när vattendjupet närmar sig noll. Havens värmeexpansion påverkar alltså inte vattenståndet vid kusterna, och förändrar inte strandlinjen. Havsytan höjs visserligen ute till havs, men inte på grund av att det tillförs mer vatten. Vattnet expanderar, men får inte större massa (blir inte tyngre) eftersom expansionen minskar densiteten. Det skapas med andra ord inte ett ökat tryck som får vatten att förflytta sig in mot kusterna.

Alltså: Värmeexpansion innebär inte att det tillförs mera vatten, som kan pressa upp mot kusterna. Det är samma vattenmängd som expanderar, dvs avståndet mellan molekylerna blir större, när vattnet blir varmare. Det blir inte mer vatten, och vattnet blir inte tyngre. Det flyttas inget vatten in mot kusterna.

Det är små förändringar över stora avstånd, så det är inget som sjöfarten märker av bland alla vågor. Tidvatten och havsströmmar ger upphov till betydligt större havsnivåvariationer. Golfströmmen höjer havsnivån med flera meter.

Det finns ytterligare en skillnad mellan data från tidvattenmätare och satelliter som har betydelse, och där satelliterna visar en höjning av havsnivån som inte heller har någon som helst betydelse för kustlinjen. Det är nämligen så att havsbottnen sjunker en smula, och det betyder att havsbassängens volym ökar något. Så även om den faktiska havsytan är konstant, så ökar vattenvolymen i haven. Och vattenvolymen är inte alls ointressant, utan används som en klimatindikator. Satelliternas data justeras därför med hänsyn till det, och det är rimligt om man vill veta hur mycket vatten haven innehåller, men det påverkar inte kusterna ett smack:

Dessutom har även historiska data från tidvattenmättningar utsatts för ”justeringar”, så att kurvan för havens genomsnittliga vattenstånd har kommit att peka allt brantare uppåt för att ge intryck av acceleration (källa: Tony Heller):

Jag har inte studerat motiveringarna till dessa justeringar lika noga som justeringarna av lufttemperaturen, men med tanke på hur ihåliga de argumenten visat sig vara finns det goda skäl att granska även det med ett skeptiskt öga.

På Youtube finns en underhållande och informativ föreläsning av Dr. Nils-Axel Mörner, professor emeritus i paleogeofysik och geodynamik vid Stockholms universitet: Sea Levels – Fact & Fiction. Han är en av världens främsta experter på havsvattenståndet och har bland annat studerat förhållandena på Maldiverna mycket noga.