Hotas isbjörnarna av utrotning inom 80 år?

Den 21 juli 2020 publicerade Expressen en artikel med rubriken ”Ny studie: Isbjörnarna utdöda vid nästa sekel”, och skriver i ingressen att detta är ”sannolikt”. Det modifieras visserligen till ”Isbjörnarna kan [min kursivering] ha mindre än hundra år kvar på jorden”. Vad man inte säger är att det bygger på ett mycket osannolikt scenario i en helt orealistisk klimatmodell.

Hotet mot isbjörnarna sägs bero på att isarna minskar på grund av global uppvärmning. Expressen skriver att det för närvarande finns ”26 000 isbjörnar kvar”, vilket ger intryck av att det fanns betydligt fler innan den arktiska havsisen började krympa i slutet på 1970-talet, och att stammen följaktligen minskat på ett oroande sätt. Det är tvärtom. Antalet isbjörnar har totalt sett ökat konstant från kanske så få som 5000 individer på 1970-talet, då jakt på isbjörn förbjöds, till minst 26 000 år 2019 enligt FN (IUCN/SSC, som ansvarar för rödlistning av arter). Det är dessutom antagligen försiktigt räknat eftersom tillgängliga data är osäkra. Isbjörnsforskaren Susan Crockford uppskattade 2018 antalet djur till mellan 26 000 och 58 000, mest sannolikt 39 000.

Enligt Crockford har inte den minskande havsisen så stor betydelse för isbjörnens överlevnad som man oftast antar. Det är under sommarens smältperiod fram till september som isutbredningen minskar som mest, men det är under vårarna, när isutbredningen är som störst, som isbjörnar äter och fyller på sina fettförråd. Under den perioden har det aldrig varit över fryspunkten i Arktis, inte ens när medierna rapporterat om ”värmebölja”, då det kanske varit -9°C eller så.

Isbjörnar har funnits i åtminstone 400 000 år, och har följaktligen som art överlevt stora klimatförändringar. Under den nuvarande mellanistidens, Holocen, maximum för 8 000 år sedan var det flera grader varmare än nu och sannolikt till största del isfritt i Arktis, liksom även under den föregående, Eem, för 125 000 år sedan. (Se även Koshkarova&Koshkarov 2004 och Kaufman et al 2004). Närmare i tiden var det även varmare än idag under bronsåldern och den romerska värmeperioden. (Tiljander et al 2003). Enligt min uppfattning var det även varmare under den medeltida värmeperioden, men jag lämnar den komplicerade diskussionen utanför resonemanget i det här sammanhanget. Det är uppenbart att isbjörnsstammen överlever även i ett varmare klimat med mindre is än idag. Och antalet har vuxit kraftigt under den period sedan 1979 då isarna krympt.

Isbjörnarnas favoritföda är förvisso sälar, och de är svårare att jaga när isarna är mindre, trots att sälarna då också blir fler. Men isbjörnar äter även fisk och till och med val. De kan också jaga på land, och äter gärna gnagare, fåglar, ägg, växter (inklusive sjögräs och bär) och mänskligt avfall. Det sista har blivit vanligare, inte för att isbjörnar i allmänhet svälter, utan för att de blivit så många och inte längre är rädda för människor när de inte utsatts för jakt under så lång tid.

Isbjörnar har heller inga problem att simma väldigt långa sträckor – så länge det inte stormar. När två isbjörnar drunknade i en storm häromåret slogs det inte oväntat helt grundlöst upp som ett bevis på hur svårt isbjörnarna har det på grund av global uppvärmning.

Men i några områden minskar faktiskt antalet isbjörnar, framför allt Western Hudson Bay och södra Beauforthavet, och det är på data därifrån som Världsnaturfonden och, nu senast i våras, organisationen Polar Bears International, bygger sina larmrapporter. Men de är alltså inte representativa för hela isbjörnsstammen.

Kopplingen mellan isförhållanden och isbjörnsstammens tillväxt är dock allt annat är självklar. En studie som publicerades 2013 (Peacock et al.) visade att isbjörnsstammen i Davis Strait mellan Kanada och Grönland hade vuxit trots minskande isar och nu var bärkraftig: “There aren’t just a few more bears. There are a hell of a lot more bears”, som biologen Mitch Taylor uttryckte det i en artikel med rubriken ”Polar bears ‘thriving as the Arctic warms up'” i The Telegraph.

Davis Strait är den sydligaste av alla subpopulationer och lika stor som Western Hudson Bay, Southern Hudson Bay och Foxe Basin tillsammans. Peacock et al. fann att stammen här hade hög populationsdensitet och normal överlevnad bland vuxna, men låga födelsetal, och konstaterade att det senare inte bara kunde bero på sämre isförhållanden, utan också just på den höga populationsdensiteten. Det går inte att säga säkert vilket, eftersom båda kan ge samma effekter på födelsetalen. Just det här habitatet består dock till största del av land, och bara till 16% av hav som är istäckta på vintern.

Även en studie (Derocher 2005) av isbjörnsstammen i Barents hav 1988-2002, konstaterar att det inte går att skilja mellan effekterna av polpulationsdensitet och klimatförändringar: “given that the population may be showing density-dependent responses, it is not possible to differentiate the climatic effects from population effects.”

Å andra sidan har isutbredningen efter sommarens smältperiod generellt inte minskat i Arktis sedan 2007, även om det kan se olika ut i olika områden:

Arktiskhavsis sedan 2007

Mellan 1979 och 1995 fanns en utveckling där issmältningen i Arktis startade allt tidigare, vilket förkortade den tid då isbjörnarna kunde jaga säl på isarna, men den trenden har inte fortsatt sedan dess – åtminstone inte till 2015, men sannolikt inte därefter heller:

Starten av smältsäsongen

Att isbjörnen är fortsatt listad som sårbar art bygger alltså inte på observationer av vare sig populationerna eller havsisens utbredning utan på antaganden om förväntad framtida global uppvärmning och minskande isar baserat på klimatmodeller.

Expressen hänvisar nu till en studie publicerad i Nature Climate Change så sent som 20 juli 2020. Den är baserad på data från 13 av de 19 områden där det finns isbjörnar, enligt uppgift motsvarande 80% av populationen. Det får man i och för sig ta med en nypa salt, eftersom det bara motsvarar 68% av isbjörnens utbredningsområde och uppskattningarna är osäkra.

Det man specifikt har studerat är dock inte antalet isbjörnar, utan hur länge de klarar att fasta under sommaren. Dessa data har man jämfört med två klimatmodeller som simulerar framtida global uppvärmning utifrån olika scenarier för hur mycket utsläppen av växthusgaser kan tänkas komma att öka eller minska. Det ena är den numera ökända och misskrediterade RCP8.5, ett extremt skräckscenario som ingen seriös forskare kan betrakta som sannolikt. Men det är dessa resultat som Expressen tar fasta på som om det var en faktabaserad prognos.

Expressen skriver att även den andra klimatmodellen, RCP4.5, som är ett medel-scenario, innebär att det är ”troligt att majoriteten av artbeståndet förlorar möjligheten att fortplanta sig omkring år 2080”. Det stämmer dock inte riktigt med vad som står i studien, att ”Moderate emissions mitigation prolongs persistence but is unlikely to prevent some subpopulation extirpations [min fetstil] within this century”. Det lägre utsläppsscenariet kommer alltså med stor sannolikhet inte att kunna förhindra att några subpopulationer utrotas. Det kan låta allvarligt nog, men några subpopulationer, som Western Hudson Bay, har redan idag minskande antal isbjörnar trots att det ökar på andra håll och totalt sett.

Framför allt ska man komma ihåg att det här handlar om slutsatser dragna från klimatmodeller, med all osäkerhet det innebär. Det är simuleringar utifrån antaganden och hypoteser om ett klimatsystem vi vet långt ifrån allt om, och som dessutom inte visat sig stämma särskilt bra hittills. Allt talar för att den uppvärmning vi sett är en del av en klimatcykel. Isarna har minskat ungefär lika mycket förr, senast på 1930-talet, och sedan frusit till igen när det blivit kallare.

Expressen illustrerar artikeln med en film som visar en utmärglad isbjörn som stapplar omkring och den förklarande texten ”Så påverkas isbjörnarna när isarna smälter”. När National Geographic publicerade filmen satte de rubriken ”This is what climate change looks like”. Men det finns inga bevis för att den här isbjörnen är så mager på grund av vare sig is- eller matbrist. Faktagranskaren Snopes citerar flera skeptiska röster. Enligt Dr. Steven Amstrup på Polar Bears International, en organisation som brukar skriva rapporter om hur allvarligt hotade isbjörnarna är, kan det lika gärna handla om en gammal, skadad eller sjuk isbjörn. Eric Ootoovak, vice ordförande för the Mittimatalik Hunters and Trappers Organization, anser att det är uppenbart att björnen är sjuk, och Nick Arnalukjuak, som leder en liknande grupp på ön Nunavut, säger att de inte har några svältande isbjörnar på grund av för lite is och menar att så länge det finns fyra årstider som klarar sig isbjörnarna bra. Fotografen Paul Nicklen skriver i efterhand att han tycker att National Geographic gick för långt med sin rubrik, men försvarar det ändå med att filmen illustrerar hur det mycket väl kan bli i framtiden. Har Expressen resonerat likadant, eller har de helt enkelt inte källgranskat?

Expressen länkar till en artikel i The Guardian från dagen innan, den 20 juli 2020. Den har dock helt tagit fasta på RCP8.5-scenariet och har den missledande rubriken ”Most polar bears to disappear by 2100, study predicts” som förklaras närmare med att ”Scientists have predicted for the first time when, where and how polar bears are likely to disappear, warning that if greenhouse gas emissions stay on their current trajectory [dvs RCP8.5, min fetstil] all but a few polar bear populations in the Arctic will probably be gone by 2100.”

”Probably” – sannolikt, eller kanske snarare väldigt osannolikt.

Det sannolika är att klimatcykeln vänder nedåt igen och att det blir kallare i 40 år, med alla problem och risker det innebär, men även om uppvärmningen skulle fortsätta med flera grader kommer i alla fall isbjörnarna att överleva som art, antagligen frodas, åtminstone så länge det fortsätter att vara förbjudet med jakt.

Nära relaterade inlägg på Klimatforum:

Är isbjörnarna hotade?

Är smältande havsis vid polerna ett tecken på en hotande katastrof?

Varför man inte kan lita på klimatmodellerna

Global uppvärmning i Verkhojansk? II Några tillägg om klimatcykler.

Varför man inte kan lita på de officiella temperaturkurvorna

Bevis för att temperaturdata manipuleras utan vetenskaplig grund

När NASA erkände att de ändrat 1900-talets temperaturer på Island utan vetenskaplig grund

Är 1 miljon arter utrotningshotade?

Klimathotet av Staffan Mörner Staffan 1

Borde man oroa sig för KLIMATHOTET?

Min bok ”Borde man oroa sig för klimathotet” kan köpas på Elsa Widdings förlag på webbplatsen Klimatkarusellen.

Några läsares reaktioner:

“Har boken hemma på bordet, slår upp ibland. Hade det på bordet vid middagsbjudningar (före Corona). Obetalbart bra. Riktig njutning att läsa. Beställde boken precis till mitt barnbarn som födelsedagspresent- 13 år. Perfekt!”

“Boken är mycket läsvärd, borde läsas av alla människor men främst av våra politiker så dom slutar med sina vansinniga och meningslösa projekt.”

“Jag läste färdigt din bok idag. Otroligt berikande och omtumlande. Vilket otroligt arbete som ligger bakom den.”